Grön ekonomi, Hem, Okategoriserade, Publikationer

Försiktighetens tid är förbi, klimatkrisen kräver radikal politik


Av Salvador Perez


Tidigare i veckan presenterades en alldeles färsk FN-rapport om hur det går för världens klimatarbete. Rapporten som på engelska heter ”Emissions Gap Report” kommer årligen och handlar om utsläppsgapet. Med det menas gapet mellan den politik som förs i världens länder avseende att få ned de utsläpp som påverkar klimatet och vilka utsläppsminskningar som bedöms krävas för målen i Parisavtalet, det vill säga maximalt 2 graders ökning av den globala medeltemperaturen och allra helst enbart 1,5 graders uppvärmning, jämfört med förindustriell tid. Rapporten räknar också på utsläppsgapet om alla länders klimatplaner förverkligas och vad som krävs för 2-gradersmålet respektive 1,5-gradersmålet.

Vad rapporten kommer fram till är nedslående. Med den politik som först i världens länder är vi på väg mot en global ökning av jordens medeltemperatur med 3,7 grader. Ländernas klimatplaner är helt otillräckliga för att nå målen i Parisavtalet. Enligt rapporten måste de globala utsläppen minska i en takt av 7,6 procent årligen under tioårsperioden 2020 till 2030 om vi ska klara av att hålla uppvärmningen till 1,5 grader. För att klara det mindre ambitiösa målet på 2 grader krävs att de globala utsläppen minskar i en takt av 2,7 procent. För att sätta siffrorna på de nödvändiga årliga utsläppsminskningarna i ett perspektiv har utsläppen istället för att minska faktiskt ökat med i genomsnitt 1,5 procent per år det senaste årtiondet, enligt rapporten. Sedan början på 90-talet, då klimatförändringarna först på allvar började uppmärksammas i FN-sammanhang, har utsläppen vuxit med totalt 70 procent. Det är ett misslyckande. Dit vi är på väg, mot 3,7 graders uppvärmning, är en fullständig katastrof för hela mänskligheten. Om det finns inga tvivel.

För att fortsätta på samma spår måste några saker göras tydliga. För det första bör den som tror att klimatförändringarnas följder är något abstrakt eller något som ligger långt fram i tiden tänka om. Klimatförändringarna kan redan idag räknas som en orsak bakom sådant som skogsbränder och torka. Australien plågas just nu av bränder. Tidigare i år uppmärksammades bränder i Amazonas, bland annat i Brasilien och Bolivia. I Kalifornien förefaller omfattande bränder numera som ett normaltillstånd. Världsarvstaden Venedig har i veckorna drabbats av svåra översvämningar. Årligen beräknas över 20 miljoner människor tvingas fly på grund av väderrelaterade risker. Det är betydligt fler än som flyr på grund av våld och konflikt. Världen över drabbas de allra mest utsatta.

Till klimatförändringarna kopplas numera också olika säkerhetsfrågor. Värt att nämna i sammanhanget är att USA:s försvarsdepartement i en uppmärksammad redogörelse inför kongressen daterad år 2015 varnade för de globala säkerhetsrelaterade följderna i klimatförändringarnas spår. Enligt redogörelsen bedöms klimatförändringarna få stora konsekvenser för USA:s nationella säkerhetsintressen. I samma anda ställde sig nyligen 64 amerikanska tidigare toppmilitärer sig bakom en rapport som beskriver klimatförändringarna som ”århundradets största utmaning.” Den slutsatsen är i sig inget nytt men intressant är att rapporten starkt manar till politisk handling från Trump-administrationen. Rapporten föreslår bland annat tillsättandet av en central enhet i Vita Huset vars huvuduppgift är att hantera klimatförändringarnas säkerhetsdimensioner. Därtill föreslås liknande förändringar USA:s många säkerhetsorgan. Att de mäktigaste institutionerna i världens enda supermakt ändå erkänner och tillskriver klimatförändringarna sådant betydelse säger något, särskilt när det ställs i kontrast till Vita Husets politik på området. Trump-administrationen inledde i november formellt inlett processen att ta USA ut ur Parisavtalet. Den Washington-baserade tankesmedjan som står bakom den tidigare nämnda rapporten heter ”The Center for Climate and Security”, vilket i sig är ett tecken i tiden. I sammanhanget ska också nämnas att den amerikanska försvarsmakten sammantaget pekas ut som världens enskilt största klimatbov. Enligt en beräkning släpper den ut mer än 140 länder men viktigt att ha i åtanke är såklart att problemets själva orsak är djupare än så, det är militarismen.

För att återgå till den tidigare nämnda FN-rapporten visar den med tydlighet att den politik som förs i världens länder är långt ifrån tillräcklig, vi är på väg mot 3,7 graders uppvärmning med nuvarande politik och till och med om länderna förverkligar sina nu aktuella klimatplaner är vi illa ute. För att klara målen i Parisavtalet krävs istället att ambitionerna stärks med 3-5 gånger jämfört med aktuella, och då ska sägas att också det är osäkert. Det är en sak att sätta ett ambitiöst mål och en helt annan sak att förverkliga det målet. Det är långt ifrån säkert att de länder som har de mest långtgående ambitionerna och där förutsättningarna för att nå dem är som bäst faktiskt gör det.

Ett exempel på det är Sverige. I Sverige finns sedan länge en hög grad av medvetenhet om miljöfrågor i stort, både hos beslutsfattare och hos befolkningen. Det finns sedan några år ett tydligt, brett och växande klimatengagemang och frågan finns närvarande nästintill överallt i den allmänna debatten, i stort och smått. Utöver det har sju av åtta riksdagspartiet ställt sig bakom en bred överenskommelse om klimatpolitikens långsiktiga inriktning, det vill säga det som kallas det klimatpolitiska ramverket. Däri finns bland annat det långsiktiga klimatmålet som innebär att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Det innebär konkret att utsläppen av växthusgaser från Sverige ska vara minst 85 procent längre år 2045 jämfört med 1990. Regeringens budskap har sedan 2015 varit att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdssamhällen och detta är också något som regeringen varit flitiga att marknadsföra utanför landets gränser. Den nya berättelsen om Sverige ska vara den om modernitet och fossilfrihet och inte minst ska Sverige fortsatt visa att ett land kan kombinera ekonomisk tillväxt med minskad klimatpåverkan. Det är vad regeringen och i stora drag nästan hela det politiska etablissemanget säljer in till oss i Sverige och internationellt.

Hur går det då i ljuset av detta? Utsläppen ökar eller minskar i varje fall inte i den takt som är nödvändig för Sverige att nå sina mål och för Sverige att vara den internationella förebild landet vill vara eller vill framställa sig själv som. Vi är långt ifrån den årliga minskningstakt vad gäller utsläppen som krävs, 5-8 procent enligt Klimatpolitiska rådets senaste rapport. Dagens politiska styrmedel bedöms vara helt otillräckliga för att ta oss mot målen. Det är självklart ett misslyckande.

Att Miljöpartiet sitter i regeringen och därigenom kan utöva påtryckningar på Socialdemokraterna som överlag är helt nyvakna till klimatfrågan har säkert gjort någon skillnad, men den är konstaterat otillräcklig vad än företrädare från Miljöpartiet vill göra gällande. När Miljöpartiet presenterade miljö- och klimatsatsningarna i den budget de förhandlat fram tillsammans med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna gjordes det med motiveringen att det är en historiskt stor miljö – och klimatbudget. Självklart kan inte enbart Miljöpartiet ställas till last för att Socialdemokraterna och de två övriga partierna sätter politik bakom den retorik de haft i valrörelsen men regeringen som helhet måste ändå kritiseras. Lite tillspetsat kan sägas att regeringen förbereder skatt på plastpåsar samtidigt som myndigheten Exportkreditnämnden enbart förra året garanterade affärer inom kolutvinning för 347 miljoner kronor. Mellan åren 2014 till 2018 ställde samma myndighet ut garantier till fossila projekt i andra länder till ett värde av 5,8 miljarder kronor, enligt en rapport från Naturskyddsföreningen. Allt detta medan våra statliga pensionsfonder, AP-fonderna, fortsätter att investera miljardbelopp i världens största fossilbolag, trots att nya regler ska förhindra detta. Nyligen stoppade också Försvarsmakten en stor vindkraftspark till havs i södra Sverige som förberetts i tio år med motiveringen att parken skulle kunna störa verksamheten på ett skjutfält i närheten. Enligt en ny rapport från Naturskyddsföreningen om framtidens hållbara energisystem har Försvarsmakten i praktiken veto över byggprojekt på en yta motsvarande halva Sverige. Klimatmålen och Sveriges höga svansföring får inte ihop med vad som faktiskt händer, det duger inte.

I det globala samfundet finns i mångt och mycket krisinsikten, men den omsätts helt enkelt inte i politisk handling. Otaliga toppmöten lede sammantaget till väldigt lite konkret och istället kan sammankomsterna för en utomstående lätt uppfattas som en konstant världsturné för valfritt musikband med ett enormt stort följe. Många finns besvikelsen från klimattoppmötet i Köpenhamn i december 2009, med andra ord år sedan. Det toppmöte som inleds i Madrid idag, den 2 december, väntas dra tusentals människor i olika funktioner. Mötet beskriv som ett ”mellanmöte” inför det ”riktiga” mötet om ett år, då i Glasgow. Jag misstänker att det finns en påtaglig trötthet bland vanligt folk för den här typen av mega-evenemang som ett toppmöte är. Det faktiska utfallet från sammankomsterna är allt för ofta en besvikelse, det går inte att komma ifrån. Som exempel hölls tidigare ett i år ett klimattoppmöte i New York. Mötet hade namnet ”Climate Action Summit” och inför mötet betonades vikten av ordet ”Action”, det vill säga handling och inte prat. Inför mötet var budet från FN:s generalsekreterare Antonio Gutierrez att bara de politiker som lovat komma med konkreta åtgärder fick lov att tala inför församlingen. Med facit i hand blev mötet en stor besvikelse. Det mest minnesvärda med New York-mötet blev istället Greta Thunbergs allvarsamma tal, inget annat.

Mer uppmuntrande är, i min mening, kunskapsläget och teknikutvecklingen. Vi känner i stort till vad som behöver göras och vi har i stort också de tekniker som krävs. Det finns hyllmeter med text om hur vi kan få ned utsläppen, inte minst i energisektorn, och teknikerna för detta finns tillgängliga och de är numera reella alternativ, inte minst ekonomiskt. Ett skifte från fossila bränslen till förnybar energi för framställandet av el kan tillsammans med en elektrifiering av industriprocesser och våra transporter få ned utsläppen rejält globalt. Det räcker förstås inte hela vägen, men det ger hopp och visar en väg framåt. Till det måste läggas till, tyvärr, negativa utsläpp i någon form och givetvis mer djupgående samhällsförändringar som föranleder ett helt annat förhållningssätt till naturen än idag. Allt sammantaget är den situation vi försatt oss i resultatet av ett trasigt sätt att organisera våra samhällen och över allt annat ekonomin. Vi måste som de unga i klimatrörelsen och andra politiska rörelser såsom ekosocialisterna utgå från en stark systemkritik och göra upp med de drivkrafter som ytterst sett lett oss hit.

Det var det om den tekniska utvecklingen. Då återstår de politiska ljusglimtarna. Vilka är det eller finns de överhuvudtaget? Parisavtalet är givetvis en framgång men har visat sig vara skört och det har ännu inte, som jag varit inne på ovan, fyllts med det innehåll som motiverar segerruset från 2015 då det kom till stånd. Alla nordiska länder har numera väldigt ambitiösa klimatmål. Finland vill bli klimatneutralt redan 2035, 10 år innan Sverige, men vägen från ett ambitiöst mål som ger rubriker runt om i världen till att det faktiskt blir verklighet är något helt annat, det är något vi aldrig får glömma när länder och inte minst företag passar på att lova det ena och det andra på klimatområdet. Så sent som igår röstade EU-parlamentet för att utlysa ett klimatnödläge, en markering av sakens allvar som delvis är tänkt att ge råg i ryggen inför toppmötet i Madrid. Det måste förstås, som allt annat, fyllas med konkret politik. I sammanhanget ska nämnas att den nytillträdda ordföranden för EU-kommissionen, Ursula Von der Leyen, i sitt tal till parlamentet i samband med omröstningen om kommissionen betonade att EU ska visa ledarskap i världen för att skydda klimatet. Sedan tidigare är det också så att EU mellan 2021-2027 kommer att investera motsvarande 400 miljarder kronor på åtgärder som på olika sätt bidrar till att minska klimatförändringarna. I USA, som annars får mycket negativa rubriker i klimatsammanhang för Trump-administrationens politik, visar delstaterna ledarskap. Kalifornien står på sina sätt i frontlinjen och slåss med näbbar och klor mot den federala makten i Washington för en mer progressiv politik på miljö- och klimatområdet. För de demokrater som vill bli partiets presidentkandidat är någon form av klimatpolitiskt program helt och hållet nödvändig för den egna trovärdigheten gentemot väljarna. Green New Deal, en offensiv klimatpolitisk agenda, är numera vardag i det politiska samtalet i USA. I Europa gick de gröna partierna framåt i valet till EU-parlamentet tidigare i år i vad som beskrivs som en Greta-effekt.

Avslutningsvis har vi brittiska Labours valmanifest som beskrivs som det mest radikala politiska program som lagts fram i en stor europeisk ekonomi på decennier. Valmanifestet är späckat med klimatpolitiska förslag, en egen brittisk Green New Deal för den som önskar.

Må alla krafter i universum gå Labours väg. Vi behöver det.

 


Image by NiklasPntk from Pixabay