Internationell politik, Publikationer

Avvakta med slutsatserna efter mötet mellan Trump och Kim Jong-Un


Av Salvador Perez

 

I onsdags förra veckan träffades USA:s president Donald Trump och Nordkoreas högste ledare (i klartext: diktator) Kim Jong-Un i Singapore. Ett huvudsyfte med mötet var att bygga relationer mellan länderna och därmed försöka förmå Nordkorea att ge upp sitt kärnvapenprogram. För den totalitära regimen i landet utgör  kärnvapen en garant för att få vara kvar vid makten. Dessutom är kärnvapen ett förhandlingskort gentemot det internationella samfundet och grannländerna. I ett internationellt system som alltjämt präglas avskräckning, inte minst med kärnvapen, har länder med tillgång till sådana vapen trumf på hand.

Inför toppmötet hade president Trump, i vanlig ordning, berättat för alla att han, “den fria världens ledare”, fått den hårdföre diktatorn till förhandlingsbordet. Avgörande för veckans möte i istället ett annat ett toppmöte: det mellan ledarna i Syd-och Nordkorea i slutet på april.  Att ledarna för Syd-och Nordkorea träffas är mycket ovanligt, men det förekommer. I vilket fall som helst var toppmötet i april historiskt. En uppmärksammad scen från toppmötet var när Kim Jong-Un vänligt tog Sydkoreas president Moon Jae-In i handen och för några sekunder förde honom till “fel sida” av den 38:e breddgraden – det vill säga in på Nordkoreanskt territorium. Jag har det nästintill inpräntat på näthinnan eftersom jag var i Sydkorea när det hände. Scenen mellan  ledarna varvades dygnet runt i alla tv-kanaler. Några menade till och med att det kanske var början på en återförening, ett enat Korea, vi fick se.

Veckans möte i Singapore var också historiskt. Ingen amerikansk president har tidigare träffat en nordkoreansk ledare. Ledarna undertecknade ett drygt tvåsidigt dokument. Det ska ses som en avsiktsförklaring. Dokumentet innehåller, som många också uppmärksammat, inget konkret – bara att länderna ska ha fortsatta samtal. I bästa fall är mötet och avsiktsförklaringen början på mer normala diplomatiska relationer. Sådana kan lägga ett lock på Nordkoreas behov av att att hävda sig militärt i närområdet. Det tjänar alla på. Mer normala diplomatiska relationer kan också påverka de militära övningarna USA håller i Nordkoreas närområde. Om USA kan ha ökad förståelse för hur de och sina allierade spelar i händerna på den nordkoreanska regimen är bra för alla – regionen är en krutdurk. Glädjande är också att Kina verkar gett sitt medgivande till att USA närmar sig Nordkorea (inget som berör Nordkorea händer utan Kinas medgivande – det är Kina som brukar hålla regimen om ryggen). Detsamma gäller att Japan, en annan spelare i regionen, är med på tåget. Enligt uppgifter vill landets premiärminister Shinzo Abe träffa Kim Jong-Un. Som jag nämnde har Sydkorea startat igång processen, därför  förtjänar och bör landet också vara i förarsätet i det som kommer. Allt annat är ohållbart.

Så långt är saker och ting på banan. Viktiga möten har ägt rum. Spelare i regionen har närmat sig varandra. Alla förstår allvaret i att ha en regim som den i Nordkorea runt knuten. Regimen signalerar någon slags förståelse för omvärlden. USA verkar vara beredda att bjuda tillbaka. Det som stör mig är snacket om att Trump, i och med mötet i onsdags, kan förtjäna Nobels fredspris. På kvällsnyheterna i TV4 menade någon, på fullaste allvar, att Nobelkommitten kommer att ha svårt att förklara sig om de väljer bort Trump.  

Jag vet inte om det är människor eller medier som söker rubriker eller inkomstbringande klick. Likväl är det beklämmande. En kärnvapennedrustning på koreanska halvön skulle vara stort och den person som på riktigt lyckas få till stånd en sådan förtjänar alla fredspris i världen. Ändå är sanningen att vi vet mycket lite om vad Trump och Kim Jong-Un kommit fram till.

Mer än något annat är Trump en person som söker efter uppmärksamhet och ett möte med Kim Jong-Un var ett enkelt sätt att få det. Trots att Trump har ett minst sagt komplicerat förhållande till pressen vill han inget hellre än att bli omskriven och därigenom odla sitt kändisskap Med Trump i Vita Huset liknar presidentskapet och politiken i Washington en dokusåpa. Därför är den internationella politiken, och därmed också situationen på den koreanska halvön, är ett sätt för Trump att odla sitt ego. USA:s närmaste allierade har sedan länge tröttnat, men hittills försökt hålla god min. När EU ställer rättmätiga krav på att Trump-administrationen ska ta hänsyn till gemensamma intressen biter Trump tillbaka. Som New York Times (för övrigt den tidning som stått i fokus för Trumps hatkampanj mot pressen) observerat gör Trump “fiender av sina vänner och vänner av sina fiender.”

Bli därför inte förvånade om Trump förstör allt med en tweet – till exempel för att vända bort uppmärksamhet när det knackigt på hemmaplan (exempel: Mueller-utredningen). Bli inte heller förvånade om Trump träder in i ett rum med generaler (han älskar sina generaler) och säkerhetsrådgivare och träder ut ur rummet med en helt annan idé om USA:s strategi för Koreahalvön och regionen. Den som tar det här med ett fredspris på allvar måste också ta in att Trump kastat både kärnenergiavtalet med Iran och klimatavtalet från Paris överbord. Att andra parter i Iranavtalet, bland annat Tyskland och Frankrike, gör stora ansträngningar för att rädda det säger allt om hur viktigt avtalet är för stabilitet i regionen. I fallet med Parisavtalet och ambitionerna i det står stora delar av civilisationen på spel.

Nobels fredspris till Trump? Nej tack!