Militarism, Publikationer

Den finska vapenexporten: trender, aktörer och alternativ


Av Jim Hagström

 

Den årliga vapenexporten från Finland har enligt den fredsfrämjande tankesmedjan SaferGlobes utredning fördubblats under perioden 2002 – 2016. År 2003 exporterade Finland vapen för 49 miljoner euro (ca 490 milj. kronor), och år 2016 uppgick summan för vapenexporten till 133 miljoner euro (ca 1,3 miljarder kronor). Oroväckande är också vilka länder Finland har börjat exportera vapen till. Tidigare gick exporten i första hand till EU-länder men de senaste åren har exporten riktats mot det alltmer politiskt instabila Mellanöstern. År 2016 gick 63 procent av exporten till Mellanöstern, vilket är en gigantisk förändring från 2013 då bara 1% av exporten gick till regionen. År 2013 markerar ett brytningsår varefter Finland börjat öka sin export till Mellanöstern. Detta överensstämmer också med SIPRI:s senaste rapport som visar hur den globala vapenexporten ökat till Mellanöstern som ett resultat av det ökade antalet konflikter i regionen. Efter det mystiska dödsfallet av den finländska affärsmannen i Uganda, som hade i uppdrag att marknadsföra den statligt ägda vapentillverkaren Patrias produkter, har debatten om vapenexporten blåst upp igen. Kritik har framförallt riktats mot att exporten sker till icke-demokratiska länder som kränker mänskliga rättigheter.

Till de länder som de senaste åren fått köpa finska vapen hör bland annat Förenade Arabemiraten. År 2016 köpte landet 40 stycken bepansrade transportfordon av statliga Patria. Ett annat finskt företag, Sako AB, levererade några år tidigare skarpskyttegevär till Förenade Arabemiraten och Turkiet. Debatt uppstod när det framkom misstankar om att gevären används av turkiska militären gentemot kurderna i den Turkisk-Kurdiska konflikten. Dessutom kunde gevären säljas med enbart försvarsministerns tillstånd eftersom det var frågan om en ekonomiskt mindre affär. Exemplen tyder på en mer tillåtande vapenexportpolitik än tidigare. Därtill är vapenexport till Förenade Arabemiraten kontroversiell med anledning av landets inblandning i kriget i Jemen. Finland har en ambition och en självbild av att vara en fredsfrämjande nation. Med det som bakgrund bör vapenexporten till Mellanöstern ifrågasättas. Några nyckelfrågor är också varför Finland exporterar vapen till tvivelaktiga länder, vilka aktörer som är för och emot vapenexporten samt hur den finländska vapenexporten kan ställas om.  

Den nuvarande regeringens politik gällande vapenexport bör ifrågasättas mot bakgrund av den humanitära katastrofen i Jemen. Att vapenexport till Mellanöstern ökat, trots de konflikter och spänningar som präglar regionen, vittnar om en mer tillåtande exportpolitik. Tidigare var det otänkbart med vapenexport till länder som kränker mänskliga rättigheter. Ett klart exempel på detta är exporttillståndet till Turkmenistan år 2015 då samma tillståndsansökan tre år tidigare inte godkändes. Statsminister Juha Sipilä (Centerpartiet) och försvarsminister Jussi Niinistö (Blå framtid) har förnekat en förändrad exportpolitik, men före detta utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) hävdar att tillstånd för vapenexport numera ges lättare. Enligt Tuomioja är det försvarsministeriet som står bakom en mer tillåtande exportpolitik. Den förre utrikesministern, numera i opposition, menar att nuvarande regering borde återinföra en mer strikt politik gällande vilka länder som får ta emot finska vapen. Tuomioja får stöd av Martti Koskenniemi, jurist i internationell rätt, som i en intervju med tidningen Helsingin Sanomat, motsvarande Dagens Nyheter i Sverige, hävdat att en policyförändring är tydlig eftersom Finland tidigare inte exporterat vapen till diktaturer i Mellanöstern. Koskenniemi hävdar också att vapenexporten till Mellanöstern bryter mot Finlands lagstiftning om export av försvarsmateriel samt mot EU:s och FN:s bestämmelser om vapenexport. Den policyförändring som skett bör också förstås mot att det nationalistiska partiet Blå framtid (tidigare en del av Sannfinländarna) sedan 2015 suttit i regeringen, och posten som försvarsminister och ett flertal poster i försvarsministeriet. Blå framtid beskrivs ofta som ett populistiskt parti med en konservativ värdegrund och en realistiskt betonad utrikespolitik. Partiet lägger stor vikt på det militära och förespråkar ett starkt nationellt försvar.

Förutom regeringen, vilka andra krafter är det som styr den finländska vapenexporten? Olli Isotalo, VD för Patria, har under flera tillfällen förklarat att deras verksamhet inte kan upprätthållas enbart med en försäljning till den finländska marknaden. År 2016 utgjorde exporten utomlands 41% av företagets omsättning. Frågan om Finlands försvar kan upprätthållas utan vapenexporten, samtidigt som denna export bidrar till ökade oroligheter i Mellanöstern, är viktig – särskilt för de som förespråkar mer begränsad eller avskaffad export. Som så ofta räcker inte enbart moraliska argument till att uppnå en förändring, något som framgick tydligt i det senaste presidentvalet i januari 2018. Då pläderade presidentkandidaten Tuula Haatainen (SDP) för ett stopp för vapenexporten till Mellanöstern. Eftersom vapenexporten vanligtvis inte är en stor fråga bland befolkningen och i valrörelser föll Haatainens uttalande snabbt i glömska.

Finländarna ser i regel enbart vapenexportens positiva sidor i form av en ökad inkomst till samhället, och som en växande arbetsgivare. Därför måste de som är motståndare till vapenexporten också föra en diskussion hur vapenexporten kan trappas ned eller upphöra helt utan att samhället eller arbetstillfällen drabbas negativt. Det innebär alltså att argument baserade på moral, som att det är felaktigt att exportera till länder som inte är demokratiska eller som kränker mänskliga rättigheter, måste kompletteras med argument som synar vapenexportens ekonomiska aspekter. Tyvärr är argument baserade på moral dominerande bland de som arbetar för fred och nedrustning. Ett exempel kommer från organisationen Fredsförbundet som samlar fredsaktörer i Finland. Fredsförbundet fördömer vapenexporten till Förenade Arabemiraten och anser att den borde upphöra omedelbart. Förbundets verksamhetsledare Laura Lodenius har kommenterat Patrias ambitioner att utöka exporten till Qatar genom att säga att staten borde motsätta sig att ge tillstånd till sådana områden. Även här argumenteras det mot vapenexporten enbart med moraliska argument. Problemet är att exportförespråkare enkelt kan peka på de ekonomiska fördelarna med att Patria utökar sin marknad. Eftersom exportaffärer innebär att Patria anställer fler finländare och hämtar pengar till statskassan blir Fredsförbundet en aktör som ger intryck av att vara negativt inställd till arbetstillfällen och exportintäkter. Det är svårt att få stöd för en sådan linje, inte minst eftersom den förödelse finsk vapenexport orsakar är svår att förmedla till gemene man. Därför måste vi fråga vad det finns för alternativa sätt att argumentera mot vapenexporten till Mellanöstern?

Allra bäst är argument för en civil omställning av vapenindustrier, till exempel för statligt majoritetsägda Patria. Aktörer som arbetar för fred och nedrustning måste kunna påvisa hur industrierna kan tillverka för Finlands försvar men samtidigt minska behovet av export. Ett sätt är att aktörer i vapenindustrin uppmuntras diversifiera sin tillverkning att stå på två grenar: en militär och en civil. Den finska staten och andra offentliga aktörer eller sammanslutningar kan underlätta en övergång till civil produktion genom att binda upp sig att köpa de samhällsnyttig produkter som industrierna åläggs att tillverka. För de som ryggar tillbaka vid tanken på den typen av statlig styrning av ekonomin bör det understrykas att staten i högsta grad styr och skapar förutsättningar för vapenindustrin idag.  

Finlands vapenexport utgjorde 0,3 % av den totala varuexporten på 51,8 miljarder euro (ca 518 miljarder kronor), och bara 0,06 % av landets BNP på 216 miljarder euro (ca 2160 miljarder kronor) år 2016. Som måttstock kan användas Sveriges vapenexport som samma år utgjorde 0,8 % landets totala varuexport på 1295,3 miljarder kronor. Tar man i beaktande vapenexportens betydelse för BNP och utrikeshandeln, skulle en omorganisering av vapenindustrin vara lättare genomförbar i Finland än i Sverige. Finland har tidigare varit i täten inom telekommunikation och IKT (informations- och kommunikationsteknik). Ett alternativ är att de resurser vapenindustrin lägger beslag på, inte minst de mänskliga resurserna i form av ingenjörer med mera, med fördel kunde omdirigeras till att återuppbygga telekommunikation och IKT- industrin. Cleantech är också en sektor som växer kraftig i Finland, vilken skulle gynnas av det tekniska kunnandet inom vapenindustrin. Ett exempel på växande företag är Visedo AB, som nära till fördubblat sin omsättning varje år sedan 2013. Visedo AB arbetar med att elektrifiera bland annat båtar och anläggningsmaskiner, och bidrar således med ekologiskt hållbara lösningar för transportindustrin. Näringslivets forskningsinstitut har dock uttryckt oro för att Cleantech-företagen inte får tillräckligt med finansiellt stöd, varpå de riskerar att förlora mark i den globala konkurrensen. Ett fokus på nyskapande teknologi och innovationer inom dessa framtidsbranscher skulle i det långa loppet kunna hjälpa Finland mer än vapenexporten. Det stöd som går till att främja vapenexport skulle kunna fokuseras på att stödja små och medelstora företag som arbetar inom IKT eller Cleantech. Sådant stöd skulle kunna ge företagen möjligheten att växa sig större, anställa fler, och på sikt minska arbetslösheten som ligger på höga 8,8 %.

Vid en granskning av den årliga försvarsbudgeten framkommer att ca 483 milj. euro (ca 4,8 miljarder kronor) av den totala försvarsbudgeten på ca 2870 milj. euro (ca 29 miljarder kronor), går till inköp av nytt krigsmateriel. Av Patrias omsättning på 489,9 miljoner euro (ca 4,9 miljarder kronor) år 2016 utgjordes 41 % av försäljning och vinster i utlandet (i detta ingår även reparation och service av tidigare sålda produkter). För att hjälpa företaget re-branda sig kunde staten använda en del av sin försvarsbudget för att hjälpa Patrias omställning av vapenproduktionen. Som första steg kan den produktion som är riktad till Mellanöstern ställas om, och då detta visar sig lönsamt kan större delar av produktionen ställas om.

Således kan Finland rikta kunskapen inom vapenindustrin, som för tillfället skapar mycket moralisk barlast i utbyte mot liten ekonomisk nytta, till industrisektorer som bidrar till en hållbar utveckling samt långsiktig ekonomisk tillväxt – utan den moraliska barlasten. Den oroväckande trenden med ökad export till tvivelaktiga länder bör brytas och förändras nu då vapenexporten ännu utgör en liten andel av landets BNP. Det finns alltså bra möjligheter och politiskt manövreringsutrymme att ställa om vapenproduktionen. Beslutsfattarna borde inse hur ett fokus på framtidsbranscher kan komma  att bära mer frukt och bidra till bättre säkerhet än vad vapenexporten kan göra.