Militarism, Publikationer

Konsten att smyga in högre försvarsutgifter


Av Salvador Perez

 

Den 7 november förra året tillkännagav regeringen att Sverige har för avsikt att köpa det amerikanska luftvärnssystemet Patriot. Efter tillkännagivandet riktades kritik mot att valet föll på Patriot. En del av kritiken handlade om att regeringen inte bör köpa ett system från ett amerikanskt företag, Raytheon, som är djupt involverade i utveckling och modernisering av USA:s kärnvapenarsenal. En annan del av kritiken handlade om att regeringen i första hand valt Patriot för att knyta närmare relationer med USA och, framförallt, Nato. Som helhet var kritiken mot Patriot viktig och korrekt. Däremot saknades en annan, minst lika viktig, analys: vad Patriot kan komma att innebära för försvarsutgifterna.

Direkt efter regeringens tillkännagivande kunde vi på flera håll läsa om försvarsminister Peter Hultqvists oro över att “det nya försvarssystemet kan bli en gökunge som tränger undan annan försvarsverksamhet.” I en ledare i Wermlands Nya Tidning stod det att Patriot “kommer att kosta en hel del, och därför måste regeringen också skjuta till de extramiljarder som krävs för att inte övriga försvarsbudgeten skall undergrävas.” I Expressen argumenterades det för att “Hultqvist behöver leverera ännu en sak – nya stålar” och på ledarplats i Dagens Nyheter stod, i ett resonemang som liknar de ovan: “Försvarsbudgeten ligger kvar på miserabla 1 procent av BNP. Natos mål till 2024 på 2 procent är rimligt. Där borde också Sverige landa.

Jag menar att köpet av Patriot mycket väl kan ses som ett sätt att, ytterligare, låsa in försvaret i en position av underfinansiering inför nästa överenskommelse om försvaret eller inför nästa planerade försvarsbeslut. Centralt för den analysen är att försvaret redan står inför andra omfattande inköp, bland annat nya Jas Gripen och ubåtar. Det är mycket möjligt att de politiska partier och andra intressenter som ställer sig bakom för växande försvarsanslag, i och med köpet av Patriot och andra system, skapar en situation där de kan peka på att försvaret har köpt in system som inte kan användas till fullo för att försvaret saknar ekonomiska medel. I samma veva kan samma krafter, som vanligt, argumentera för att försvaret, även med de nya systemen på ingång eller på plats, inte kan “försvara hela Sverige.”

Låter det konspiratoriskt? I början på december förra året, alltså en månad efter tillkännagivandet om Patriot och i tid för att sätta tonen inför rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen, kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om att överbefälhavare Micael Bydén kräver mer pengar till försvaret. I artikeln kunde vi läsa: “Nya Gripenplan och nya ubåtar äter upp hälften av det utrymme som finns och det blir inte mycket kvar till annat. Inte minst som det nu även blir ett mångmiljardköp av nytt medelräckviddigt luftvärn. I slutet av januari rapporterade Sveriges Radio att FMV, det vill säga den myndighet som fått i uppdrag att förbereda köpet av Patriot, begärt in en offert som kan innebära att köpet går på så mycket som 25 miljarder kronor – det vill säga mer än dubbel så mycket som de 10 miljarder som tidigare angetts.

Förespråkare för högre försvarsutgifter brukar peka på att det just nu råder samstämmighet i riksdagen om att försvaret behöver stärkas. Därutöver tävlar riksdagspartierna över hela den politiska skalan om att visa handlingskraft och bygga trovärdighet i försvarsfrågan. Ett sätt att göra just det är att, i utspel, närmast buda om hur mycket mer pengar försvaret borde få. Riksdagspartierna har, mer eller mindre unisont, ställt sig bakom en beskrivning av det säkerhetspolitiska läget som kräver att Sverige rustar upp försvaret. Mediedebatten kretsar också kring hoten mot Sverige, vilket gör sitt för att driva på folkopinionen för ett starkare försvar.

Det som äger rum i och med köpet av Patriot och andra plattformar till försvaret kan mycket väl ses som att riksdagspartierna och andra intressenter med inflytande i detta politikområde försäkrar sig om mer anslag oavsett hur folkopinionen ser ut inför nästa förvarsbeslut om några år. Därför att något att hålla i minnet är att folkopinionen kan skifta. Om så sker förändras också den demokratiska legitimiteten för ytterligare anslag. Något som kan påverka folkopinionen är en förändring i ekonomin eller, med andra ord, konjunkturen. Det är inte osannolikt att skattebetalares vilja att lägga mer offentliga medel på att upprätthålla och köpa in fler plattformar till försvaret kan förändras vid en allvarlig lågkonjunktur utlöst av bolånebubblan.

I händelse av ett sådant läge kan aktörer som vill ha högre försvarsanslag, till exempel den inhemska och/eller internationella försvarsindustrin från vilken försvaret och därmed staten (alltså vi skattebetalare) köper materiel effektivt argumentera för att försvaret inte kan ha nya toppmoderna stridsflygplan, ubåtar eller luftvärnssystem som inte kan användas fullt ut (vara fullt operativa) för att försvarets ekonomi är begränsad. I det läget kan det mer eller mindre vara öppet mål för dessa aktörer att trycka på för högre försvarsanslag för att Patriot eller andra projekt inte ska “tränga ut andra viktiga saker” eller “ordinarie försvarsverksamhet.” En talande fundering som uttrycks i Sveriges Radio om Patriot  är: “får man råd med nya sockor?”

För de aktörer som arbetar för fred är det viktigt att hålla ett öga på hur inköp som Patriot kan komma att påverka försvarsutgifterna på kort och lång sikt. Liksom Sverige  rör sig många EU-länder mot högre försvarsutgifter. Också EU-projektet militariseras. Mot bakgrund i en gemensam fiendebild av Ryssland läggs grunden för en samhällsfarlig dynamik där ökade försvarsutgifter och militarisering riskerar att tränga ut satsningar på välfärden. Det är angeläget för aktörer som jobbar för fred att ställa satsningar på vapenskrammel mot satsningar på samhällsbyggande. För nödvändig ekologisk och social samhällsomställning behövs koalitioner mellan sociala rörelser och organisationer.

Texten bygger på och är en uppdaterad version av ett debattinlägg i Miljömagasinet nr 1, 2018.