Intervjuer/Interviews, Publikationer

Intervju med Frida Stranne

Frida Stranne är doktor i freds- och utvecklingsforskning och lektor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad. Hon är också knuten till Svenska institutet för nordamerikastudier (SINAS) vid Uppsala universitet och har varit gästforskare vid American University i Washington DC. Frida Stranne disputerade år 2011 vid Göteborgs universitet och har i många år undervisat i internationella relationer och internationell politik med särskilt fokus på amerikansk inrikes- och utrikespolitik. De senaste åren har Frida Stranne också positionerat sig som en av Sveriges ledande analytiker av amerikansk politik. Sedan 2012 års presidentval har Frida Stranne regelbundet skrivit debattartiklar, medverkat i tv, radio och tidningar och är ofta anlitad som föreläsare. För tillfället är hon krönikör i Expressen. Hon är också grundare av och redaktör för bloggen Amerikaanalys.se där kända forskare och sakkunniga belyser aktuella frågor som rör amerikansk politik.


 

Salvador Perez

Det var många som blev tagna på sängen över att Donald Trump vann presidentvalet. Min uppfattning är att de flesta hade räknat med en relativt säker seger för Hillary Clinton. Du var en av få som uttryckte tvivel på en promenadseger för Hillary. Hur kom du fram till den analysen och hur ska vi förstå fenomenet Donald Trump?

Frida Stranne

Jag skrev faktiskt en debattartikel i Svenska Dagbladet redan i augusti 2012 om vilka risker jag såg med att så många människor i USA hade börjat uppfatta den amerikanska drömmen som en shimär, som något som inte gällde dem längre och samtidigt uttryckte stort missnöje med politikerna i Washington. Sedan var jag bosatt i Washington 2013-2014 och hade innan dess gjort många resor utanför storstadsområdena och det mesta jag såg och hörde var missnöje och en bristande tilltro till framtiden. Många uttryckte en hopplöshet och det som tidigare kännetecknat USA att, ”allt är möjligt bara jag jobbar hårt nog”, började ifrågasättas av allt fler. Jag uppfattade samtidigt att få politiker riktade någon större uppmärksamhet mot dessa grupper vars vardag faktiskt är oerhört kämpig. Vi förstår inte det här i Sverige, men många amerikaner har två-tre jobb och känner ändå osäkerhet över om de skulle klara av att bli sjuka eller om deras barn ska lyckas få en bra utbildning och framtid. Och eftersom jag i min forskning kommit att uppfatta just tilltron till den amerikanska drömmen som ett viktigt nav i den amerikanska identiteten men också som en viktig del av den ekonomiska drivkraft som kännetecknat USA genom historien, så såg jag att något omstörtande började komma till uttryck som kunde få stora politiska konsekvenser. Om alla tror att framtiden ligger för dem och att drömmen går att nå skapas en politisk stabilitet men om en kritisk massa börjar ifrågasätta själva grunden i systemet hotar destabilitet och konflikt. Trump fångade mycket skickligt alla de där olika känslorna som gömmer sig i den bristande framtidstron och i det okända landskapet att USA inte med självklarhet är exceptionellt. Trumps kampanj var till stora delar ett extremt skickligt sätt att sammanfoga alla olika känslor.

Upptill den bristande tilltron till framtiden hade tonläget dessutom, framför allt i konservativa radiomedier under Obamas presidenttid, hårdnat väldigt mycket och det mesta hade blivit tillåtet att säga utan någon särskild grund. Rasistiska uttryck, sådant vi trodde hörde historien till, hade återigen dessutom blivit rumsrena. Kombinationen av allt detta och den grundmurade misstron mot Clinton i breda led tyckte jag bäddade för att Trump, alla sina brister (milt uttryckt) till trots, skulle kunna vinna. Jag trodde däremot inte att han skulle vinna primärvalet under våren utan att det republikanska partiet skulle förhindra det genom att enas lite tydligare mot bara ett par andra kandidater som hade kunnat utmana Trump. Nu var de sjutton stycken och alla traditionella röster smetades ut över ett stort antal kandidater samtidigt som Trump kunde fånga alla missnöjesröster (15-20%) och vinna på det.

Salvador Perez

President Trump genomförde nyligen sina första statsbesök. Han var bland annat i Mellanöstern, närmare bestämt i Saudiarabien och i Israel. Där följde en del makabra scener. Du har skrivit om just statsbesöken och om hur Trump genom att ta ställning för Saudiarabien och Israel gentemot Iran riskerar rasera en försiktig omläggning av Mellanösternpolitiken som påbörjades av Obama-administrationen. Nyligen bekräftades också att Trump har för avsikt att dra sig ur det internationella klimatavtal som slöts i Paris. Vi vet också att Trump har för avsikt att skrota, eller “ersätta”, sjukvårdsreformen Affordable Care Act, även kallad “Obama-care.”

Det tolkas ibland som att Trump själv och hans politik är antitesen till Obama och hans politik. Delar du den analysen? Kan man tolka det som att det är Trumps mål att sudda ut Obamas presidentskap och i så fall varför?

Frida Stranne

Ja det finns många skäl till att beskriva Trump och hans politik som en antites till Obama. Trump och delar av det politiska Washington har uppfattat att Obama varit eftergiven och att han genom att söka diplomatiska lösningar med Iran och skriva under Parisavtalet minskade USA:s makt i världen. Liberaliseringar som skett i olika värdegrundsfrågor har samtidigt skapat stor ilska bland många kristna konservativa som Trump lyckades vinna genom att lova förändringar. Trump kampanjade även på att alla handelsavtal som inte entydigt sätter USA högst är misslyckanden och han lyckades få det att verka som att det skulle vara möjligt för USA att sätta villkoren för alla andra utan några eftergifter. Obama å sin sina hade kommit till insikten att det istället förhåller sig på helt motsatt sätt, d.v.s. att USA inte längre kan diktera villkoren i världen men även att militära medel inte nödvändigtvis är ett bevis för styrka utan också medverkar till att skapa fiender och till att destablisera områden som inte har etablerat demokratiska system (som i Irak och Afghanistan). Det var en hållning som kräver både mod och tålamod. En sådan hållning är inte det som kännetecknar det säkerhetspolitiska etablissemanget i DC som snarare ständigt är rädda för minsta eftergift gentemot omvärlden och ser det som en svaghet. De har nu lyckats få Trump på sin sida vad det verkar, trots att han gick till val på att minska USA:s militära engagemang utomlands och på olika sätt vända uppochner på sådant som Obama försökte förändra.

Vad gäller de personliga egenskaperna kan skillnaderna mellan Obama och Trump inte vara större. Obama var intellektuell, eftertänksam, inlyssnande och humoristisk (avväpnande) och han ville väga alternativ mot varandra. Ofta så mycket faktiskt att han uppfattades som obeslutsam. Trump å sin sida är anti-intellektuell, impulsstyrd, bombastisk och ganska humorlös. Men vad gäller just personliga egenskaper bör vi samtidigt förstå att många amerikaner hade mycket svårt för Obama utifrån hans intellektuella framtoning och upplevde att han var en besserwisser och någon som talade från ovan, en som inte uppfattades som en man av folket. Precis som med George W. Bush uppfattas Trump av många amerikaner framför allt på landsbygden däremot som en person som är genuin och en av dem.

Salvador Perez

Jag skulle säga att det i vissa forum finns en rätt samstämmig uppfattning av att det demokratiska partiet befinner sig i någon slags kris efter att ha förlorat vita huset och kongressen. Partiet har valt en ny partiordförande, tidigare arbetsmarknadsminister Tom Perez, men partiet förefaller sakna en tydlig ledargestalt (det vill säga en möjlig presidentkandidat). Den politiska utvecklingen får också stå åt sidan i förmån för att beskylla president Trump och administrationen för kopplingar till Ryssland. Många unga förefaller också ha vänt partiet ryggen för hur de sägs ha motverkat en nominering av Bernie Sanders.

Var står det demokratiska partiet idag? Hur kan partiet locka tillbaka väljare som röstade på republikanskt och på Trump men vars intressen egentligen bättre företräds av demokraterna?

Frida Stranne

Det är tydligt att det demokratiska partiet inte har hittat vare sig en riktig ledargestalt eller en enhetlig idé om vad man vill framåt eller vilket alternativ man ska utgöra för de människor som känner frustration och missnöje över hur USA utvecklas. Ett av de stora problemen med att två partier så fullständigt dominerar i amerikansk politik, är att de båda, i sina respektive partier, innefattas av flera och till delar fundamentalt olika grupperingar. I demokraternas fall finns allt från ganska radikala unga Sandersanhängare på vänsterkanten som på olika sätt vill utmana systemet och bygga en helt annan välfärdsstruktur, till mer näringslivsvänliga och moderata mittendemokrater som inte alls vill se att USA förändras i en sådan riktning utan är mer traditionella.

Att Sanders fortsatt är så tongivande och färgstark person gynnar ju inte nya namn vilket blir problematiskt eftersom han ju inte kan utgöra partiets framtid med sina 74 år så han måste nog hjälpa någon annan fram. Men den stora frågan är ju i vilken riktning partiet ska röra sig, vilka väljargrupper i första hand man vill attrahera och hur.

Men generellt så är politikerföraktet det stora problemet och berör båda partierna. Det låga valdeltagandet men framför allt det faktum att bara runt 10 procent (!) säger sig ha ”stort förtroende” eller ”förtroende för att politikerna i Washington gör det som är bäst för landet” är oerhört allvarligt. Allmänt finns det också en stor frustration över att demokraterna inte lyckats formulera en vision annat än att vara emot Trump. De vinner inte nya röster bara på det. Jag har sett att Hillary Clinton sagt att hon är villig att vara behjälplig i processen framåt men det tror jag vore ödesdigert för partiet. Hon var fel kandidat från början och det är svårt att se hur hon skulle göra någon större nytta nu.

Salvador Perez

Det är knappast en hemlighet att Donald Trump varit på kollisionskurs med etablissemanget i det republikanska partiet. Tongivande republikaner som John McCain, Arizona-senator sedan 1986 och presidentkandidat 2008, har under lång tid varit stark i sin kritik mot Trump. Det finns också andra som i omgångar kritiserar presidenten eller ägnar sig åt vad som verkar vara skademinimering. Samtidigt verkar en annan, mer högerradikal, fraktion i partiet stärka sin ställning. Var står republikanerna idag och vad kan vi förvänta oss av republikanerna framöver?

Frida Stranne

Till stora delar är det samma problem som det som jag beskrev tidigare som också karaktäriserar republikanernas kris. Det är många intressen som ska samsas om utrymmet och det senaste halvåret sedan republikanerna har haft all makt (båda husen i kongressen och presidentmakten) utan att kunna få igenom sina mest framträdande paradfrågor visar just detta problem. Det amerikanska politiska systemet befinner sig definitivt i en djup och allvarlig kris och bristen på samarbetsvilja och kompromissvilja i kongressen är kanske det tydligaste tecknet på ”Washingtons” kris. På flera sätt har hela systemet försvårat även för de enskilda partierna att enas inom sig. Pengarnas inflytande inte minst men även hur man ritar valdistrikten i delstaterna (gerrymandering) är stora bidragande orsaker till det här. Det finns inga incitament för enskilda ledamöter och senatorer att samverka. Jag har intervjuat många som jobbat i kongressen i flera decennier och alla uttrycker lika stora bekymmer med dessa saker även om en del understryker att det inte är något helt nytt att det finns spänningar. Däremot har man tidigare lyckats komma samman i tider av kris menar de.

Men det är mycket spännande att Högsta Domstolen har valt att ta upp ett fall som rör just gerrymandering och hur man delar in valdistrikten i delstaterna. Det skulle kunna förändra den här negativa trenden om det kom en lagändring i den frågan. Det har också talats om att riva upp Citizen United Act från 2010 som gjorde det möjligt för enskilda att skänka villkorslösa summor till en kandidat via s.k. Super Pacs och det skulle vara bra om det också gjordes. Tyvärr tror jag inte att det kommer att hända.

Salvador Perez

Jag har uppfattningen att många inom den breda oppositionen i USA lägger mycket krut på att president Trump ställs inför riksrätt och därmed får kliva ned från sin post. Också i Sverige finns det röster, bland annat tidigare statsminister Göran Persson, som hävdat att det egna partiet kommer tröttna och vända Trump ryggen. Däremot är det vanligt att amerikanska presidenter blir omvalda och sitter två mandatperioder. Ronald Reagan, Bill Clinton, George W. Bush och senast Barack Obama är alla presidenter som fick sitta två mandatperioder. Kommer Trump sitta hela mandatperioden och hur bedömer du hans chanser att bli omvald?

Frida Stranne

Jag brukar vara försiktig med förutsägelser och det har nog aldrig varit viktigare att hålla huvudet kallt än just nu. Det är, skulle jag vilja säga, helt öppet vad som kommer att hända framöver och kanske är det lika stor sannolikhet att Trump kommer att vara president i åtta år som att han kommer att avsättas genom riksrättsåtal, eller på annat sätt ”tvingas” bort. Men vi vet faktiskt för lite om vad det finns för eventuella oegentligheter begångna för att säga att det ens skulle finnas grund för riksrätt. Det är också osannolikt att det kommer att hända utan alldeles särskilt graverande bevis mot Trump så länge republikanerna styr representanthuset eftersom det är den maktgren som kan väcka åtal mot honom. Jag tycker personligen inte heller att vi ska fokusera så mycket som vi gör på den frågan så länge det inte finns några konkreta bevis på bordet. Givetvis är det problematiskt att det överhuvudtaget finns misstankar om olagligheter och det är ytterst allvarligt och problematiskt hur Trump har agerat exempelvis mot tidigare FBI-chefen Comey och att han attackerar medierna. Trumps sätt att hantera sitt ämbete lämnar mycket övrigt att önska men vi får samtidigt inte glömma bort att skildra och diskutera alla de politiska beslut som faktiskt fattas i bakgrunden och saker som genomförs utanför kongressen via andra maktmedel som presidenten har till sitt förfogande. Risken är att det faller bort bland allt fokus på skandaler och det vore olyckligt för den politiska omsvängning som sker nu kommer att få effekter för människor under lång tid framåt.

Salvador Perez

Obama-administrationen och dåvarande utrikesminister Hillary Clinton hade under första mandatperioden som utrikespolitisk idé eller strategi att fokusera mindre på det problemfyllda Mellanöstern som den strategiskt viktigaste regionen och istället fokusera på Asien. Hillary Clinton lade i en uppmärksammad artikel i tidsskriften Foreign Policy fram visionen om “America’s Pacific Century.” Nu kan man konstatera att det inte riktigt blev så. Vad vet vi om Trump-administrationens visioner för utrikespolitiken och vilka regioner som ska prioriteras?

Frida Stranne

Hittills har han ju faktiskt haft sitt främsta utrikespolitiska fokus riktat mot Mellanöstern där han genomfört en ganska lång rad attacker trots att han gick till val på det motsatta. Av förklarliga skäl är det väldigt svårt för USA att komma ifrån Mellanöstern eftersom man i flera decennier varit så aktiv i den regionen och till och med velat dominera den sedan 1990-talets inledning (dock föga framgångsrikt). Men vi ser ju också exempelvis hur en person som Kim Jong-Un, Nordkoreas högste ledare, väljer att testa gränserna när nu Trump flyttat in i Vita huset och det pressar presidenten till att reagera och rikta blicken mer utåt än han kanske tänkt. Med det lynne som Trump har finns det skäl att oroas men å andra sidan verkar han ha fått en god start i relationen till Kina vilket kan dämpa eventuella förhastade manövrar. Främst har det ju annars handlat om att dra sig ur ingångna avtal såsom klimatavtalet i Paris och TPPI-avtalet samt NAFTA. Det är väldigt svårt att ses hur detta ska kunna bli framgångsrikt för USA som ju liksom alla andra länder är beroende av samarbete och handel. Risken är att man tappar fart vilket skulle förvärra saker på ”hemmaplan” och det skulle vara problematiskt av flera skäl och kunna leda både till inrikespolitisk turbulens och att blickar riktas utåt för att stävja oroligheter hemmavid. Men självklart kan riskscenarierna visa sig fel och utvecklingen gå i motsatt riktning. Det blir mycket intressant att följa men jag befarar att USA kommer att delas upp ännu mer de närmaste åren och då kan vi gå en orolig tid till mötes.

Salvador Perez

Du har i några krönikor uttryckt oro över Trump-administrationens mellanösternpolitik, inte minst över hur politiken påverkar den intrikata maktbalansen mellan de regionala stormakterna Saudiarabien, Israel och Iran. Din analys är att Trump är på god väg att, återigen, isolera Iran och att Trump genom att stötta Saudiarabien militärt och diplomatiskt ger fortsatt eller förstärkt grönt ljus till övergrepp i Jemen. Man skulle kunna hävda att vi ser konturerna till omläggning eller normalisering av Vita Husets mellanösternpolitik. Varför ser vi denna utveckling, är den farlig och i så fall varför?

Frida Stranne

Den utrikespolitik som Obama förde var på inget sätt optimal, det finns mycket att kritisera, men han var eftertänksam och medveten om alla de tänkbara konfliktytor som finns och han försökte hålla en linje genom att minska USA:s militära trupper i regionen, öka drönarattacker mot specifika mål och samtidigt öppna för diplomati och maktförändringar i Mellanöstern. Framför allt hade han insett att krig inte skapar de politiskt och ekonomiskt öppna miljöer i andra länder som faktiskt utgör USA:s huvudsakliga säkerhetsintresse. USA är och har alltid varit beroende av öppna marknader och politiska regimer som samarbetar och inte motarbetar Washington. Obama hade (korrekt enligt mig) gjort analysen att USA i sin ambition att omskapa världen till sin egen (och den ”fria världens”) fördel ofta missbedömt vad som verkligen leder till politisk stabilitet. Hans analys grundade sig på att det inte finns många fall där våldsamma (påtvingade) regimförändringar eller militära insatser skapat verklig och långsiktigt hållbar demokrati. Han verkade vara medveten om att USA egentligen inte har vunnit något krig sedan 2:a världskriget och att de flesta försök att bomba länder med målet att demokratisera dem istället har slutat i mer krig och enormt lidande liksom att en tuff linje mot regimer som den i Iran eller den på Kuba inte gett önskvärda resultat.

Med ett sådant synsätt utmanade Obama många av de krafter i Washington som snarare uppfattar amerikanska styrkedemonstrationer som avgörande för landets maktposition i världen. En grupp som ofta går under benämningen ”hökar” och som haft mycket stort inflytande över flertalet presidentadministrationers utrikespolitiska prioriteringar.

I de öppningar som gjordes till Iran och Kuba, ligger en del av Obamas utrikespolitiska arv som vi nu ser Trump lösa upp och istället återgå till en hårdare linje. Det här är förstås tacksamt även för de hårdföra regimerna i både Iran och Kuba som kan fortsätta skylla alla typer av egna tillkortakommanden på USA. Trump hade faktiskt signalerat att han till delar stod lite för samma idéer som Obama (om än betydligt mindre utvecklat och välformulerat) men utvecklingen vi ser nu är en helt annat och den är mycket oroande. Framför allt då Trumps ovillkorliga stöd till Saudiarabien och Israel. Att han valde att sluta ett stort vapenavtal med Saudiarabien, den stat som i dagsläget är den största sponsorn av islamisk terrorism, kan uppfattas som ett frikort mot de övergrepp som Saudiarabien är del av i Jemen och därmed ett carte blanche att fortsätta underblåsa konflikten med Iran. Utvecklingen är särskilt oroande med tanke på Iran. Samma dag som Trump landade i den saudiska huvudstaden gick folket i Iran till val och gav sitt stöd för en moderat kandidat och signalerade med detta att man står bakom öppningen mot väst. Istället för att omfamna en sådan händelse fortsatte Trump att i hårda ordalag anklaga Iran som ensam skyldig till den globala terrorismen och vidare, indirekt hota med militär konfrontation om Iran ändrar riktning och bryter mot det kärnavtal som slöts 2015. Detta trots att alla initierade bedömare är överens om att Iran följer sin del av avtalet och trots att en militär konfrontation med Iran skulle vara ödesdigert för hela regionen och dessutom föda mer terrorism.

Men i kretsen runt Trump, som fått allt större inflytande under våren, betraktas till exempel Irakinvasionen inte som ett misstag utan istället menar ”hökarna” att misstaget låg i att Bushadministrationen inte var beredda att gå så långt som behövts efter invasionen (styra utvecklingen i landet). Bland ”hökarna” anses också att det var ett misstag av Bush att backa från en invasion av Iran. För den här kretsen är militära lösningar gentemot Iran fortfarande på bordet och i den säkerhetspolitiska ideologin ligger att förstärka de traditionella allianserna med Saudiarabien och Israel för att försvaga Irans inflytande i regionen.

Oavsett vad man tycker i enskilda frågor (Iran, Kuba, klimatavtalet och så vidare) är det däremot alltid önskvärt att det finns en genomtänkt och konsistent tanke bakom den politik som förs och att andra länder vet vad de har att förhålla sig till och kan agera utifrån det. Vi ska inte glömma att USA alltjämt är världens enda supermakt och att det USA på ett eller annat sätt påverkar allt. Det som är oroande är att Trump snarare betraktar oberäknerlighet som en tillgång vilket är mycket farlig och på många håll leder till onödiga spänningar och i fallet Mellanöstern kanske till och med än mer ödesdigra konflikter.

Salvador Perez

Du har tillbringat mycket tid i USA och även varit gästforskare vid det ansedda American University i Washington DC. Hur viktigt är det för någon som forskar kring amerikansk politik att faktiskt tillbringa tid i landet och vad har du tagit med dig från dina resor till USA, bland annat från tiden som gästforskare?

Frida Stranne

För mig har det varit helt avgörande. Det har fått mig att ställa helt andra frågor än jag skulle gjort om jag bara läst dokument och forskningsrapporter. Det finns väldigt olika syn på hur nära du ska vara ditt fält och betydelsen av detta, och det beror ju också på vad det är du vill förstå mer av avseende det du studerar. Men för min del har jag velat komma åt vad det är i det amerikanska samhället, i idékärnan, i den amerikanska identiteten, självbilden och det historiska narrativet som drivit nationen framåt och som förklarat hur man blivit världens enda supermakt på 250 år. Vad som styrt politiker som kommit till Washington och framför allt de med makt över utrikespolitiken. Det hade inte varit möjligt utan att jag pratat med och lyssnat på olika amerikaners bild av USA och jobbat mig in i nätverk i Washington där jag både informellt och formellt kunnat samtala om olika politiska drivkrafter och bärande idéer med såväl ”vanliga amerikaner” som med personer som jobbat i flera decennier i kongressen eller Pentagon exempelvis. Det var också genom detta arbete jag började förstå den amerikanska drömmen som en grundläggande drivkraft och också vilka risker det skulle innebära om folk började misstro dess relevans. Men jag vill vara noga med att säga att en forskare som väljer att göra statistiska undersökningar och simuleringar av olika samband i exempelvis väljarbeteende bidrar med helt andra och lika viktiga saker. Det är alltså inte nödvändigt att vara nära och det skapar också en del problem såsom att man riskerar att dra generella slutsatser från ett för litet material/urval. Men det är samtidigt vårt jobb att hantera den balansen.

Salvador Perez

Du har på senare år klivit fram i offentligheten och medverkat i olika publika sammanhang. Det är knappast en överdrift att du tagit plats som en av Sveriges främsta experter på amerikansk politik. På samma gång är du, likt Erik Åsard (en annan av Sveriges främsta experter på amerikansk politik), också aktiv forskare. Vad är dina tankar om den mediala exponering du fått, rollen som expert och hur väl kan du och andra forskningsbakgrund förmedla ert budskap i mediala sammanhang?

Frida Stranne

När jag blev tillfrågad att ingå i Svenska Dagbladets expertpanel under presidentvalet 2012 var det inte alls självklart för mig att tacka ja. Som forskare är vi helt otränade på media och de allra flesta är också dåliga på att formulera sig kortfattat. Det är oftast inte heller något som vi vill ägna oss åt då vi jobbar med det komplicerade och drivs av det som är svårförklarat. Att plocka ut brottstycken och acceptera att komplex kunskap reduceras till några få meningar som dessutom kan tas ur sitt sammanhang och användas i andra kanaler och sociala medier är minst sagt pressande. Från början var det både en chock och en kamp där jag aldrig kände mig nöjd med mina egna insatser och skräckslagen bara försökte undvika att något blev helt fel för att inte riskera felciteringar eller annat. Jag förberedde mig maniskt och ändå fick jag inte fram det jag ville. Det får jag inte nu heller alla gånger men jag har lärt mig tekniker för att få det så bra jag förmår men jag har också lärt mig acceptera att jag inte kan ta ansvar för allt och att man inte alltid kan ge de bästa svaren när det ska gå fort och man blir pressad.

Det största skälet till att jag sade ja till SvD 2012 var emellertid för att undersökningar visade att endast 18 procent av utrymmet i media rörande mina frågor (utrikespolitik) vid den tiden gavs till kvinnor. Om man vill ändra på skeva maktstrukturer så måste man utmana sig själv och ta tillfället att förändra om man kan. Det är också det som drivit mig att finnas kvar i offentligheten. Kvinnliga forskare måste våga ta plats och avkräva plats. Jag gillar det fortfarande inte, på det sättet att jag inte njuter av att synas och höras. Villkoren och hur det i långa perioder kan kännas som att befinna sig i en torktumlare är det nog få som förstår. Mitt ämne är ständigt aktuellt och ofta kan det ringa flera olika medier varje dag som sammanlagt tar flera timmar i anspråk (utöver min vanliga heltidstjänst) och man måste ständigt måste vara påläst. I det flödet av information som finns idag innebär det att man ordagrant jobbar nästan jämt. Samtidigt tar det lång tid att lära sig hantera media och många ger upp långt innan dess eftersom man känner den där ständiga otillräckligheten. Det tror jag är en stor anledning till att så många forskare säger nej till media. Liksom att det inte anses fint att som forskare synas och höras för mycket i icke-akademiska sammanhang. Det är andra saker som räknas i vår värld och mediesynlighet premieras inte alls.

Men forskare har samtidigt aldrig behövts mer än vi gör idag. Nu finns så mycket faktaresistens och många gillar och delar allt och inget på sociala medier. Forskare måste hålla fanan högt i detta landskap och inte lämna fältet öppet vare sig till alla ”tyckare” eller olika självutnämnda, eller av medierna lite slentrianmässigt utnämnda ”experter”. Inte sällan blir journalister dessutom själva allt oftare ”experter” vilket jag tycker är oerhört problematiskt då deras roll bör vara en helt annan. Journalistiken är en grundbult i en fungerande demokrati och journalister ska fokusera på att vara duktiga på olika områden men i första hand beskriva det som skildras objektivt och ställa mycket skarpa frågor i relation till ämnet.

Men det här med expertrollen är generellt bekymmersam. Man kan givetvis vara väldigt kunnig inom ett område och alla ska självklart ges utrymme i den offentliga debatten men nu har vi hamnat i ett läge där personer som exempelvis rest mycket i USA och varit med som politiskt aktiva i kampanjer får en jämbördig expertstatus med en person som ägnat hela sitt yrkesliv åt att läsa, kartlägga, analysera och på ett systematiserat sätt förvärva specifika kunskaper inom ett fält. Det är djupt olyckligt att allt blandas ihop i en enda röra och det bidrar till att det blir svårare att avgöra vad som är tyckande och ”fakta”. Det här nya landskapet skapar både möjligheter för forskare att ta för sig och synas mer än tidigare men skrämmer samtidigt iväg många skulle jag tro. Medierna behöver dock bli mer medvetna om hur man ska använda olika personer på olika sätt.

Salvador Perez

Det finns en viktig diskussion om debattklimatet i Sverige, där hat och hot tyvärr är vardag för många samhällsdebattörer, särskilt kvinnor. Vilka är dina personliga erfarenheter som kvinnlig expert på amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik, ett alltjämt mansdominerat område? Upplever du någon skillnad mellan akademin och media? Vilka hinder för jämställdhet finns och hur tror du de kan åtgärdas?

Frida Stranne

Jag drabbas ofta av angrepp på mejl eller twitter men är förskonad om man jämför med många andra. Men varje gång jag skriver något som inte passar vissa grupper så går de till attack direkt och det görs alltid personligen vilket tär även om man vet att det inte är en spegling av alla läsares uppfattning och att det handlar om något annat än mig egentligen. Men det är skrämmande att se vilken ilska det finns hos många och vilket starkt behov det finns av att hoppa på någon och använda vilka oförskämdheter som helst. Inte sällan direkt eller indirekt hot mot oss som deltar i samhällsdebatten och få oss tysta. Och tyvärr har det en viss effekt. Ibland när man är trött och har mycket runt sig väljer man att låta bli att delta för att slippa. Men det är främst äldre män som hört av sig till mig under åren och talar om för mig saker som de uppfattar att jag kan för lite om eller så vill de tipsa mig om någon litteratur jag borde läsa. Det har faktiskt aldrig hänt att jag inte redan har läst det dom föreslagit men det är också ganska jobbigt att ha någon i telefon som talar om för dig hur det ”egentligen är” och implicit eller explicit då låter meddela att du inte vet vad du talar om. Här är det enda som gäller att vi kvinnor försöker stötta varandra, talar om detta och inte tror att det bara är ”jag” som är dum eller nog har gjort något fel. Samtidigt måste alla män som ser skevheter och förstår genusordningens effekter hjälpa till. Om man intervjuar någon, ge inte alltid frågan till den manliga deltagaren först så att hans frågor får sätta ramarna för hela intervjun, avbryt inte kvinnan efter en minut emedan mannen får prata hur länge som helst, presentera kvinnliga och manliga deltagare med samma ”värdighet”. Jag har varit med om det motsatta så många gånger nu att jag ibland bara skrattar åt det, men ofta är det jobbigt och förstärker känslan av att man är lite sämre än sina manliga meddebattörer.

Salvador Perez

Vi brukar fråga personerna i vår intervjuserie om deras drivkrafter och vad du har för råd till unga och andra som ser upp till vad du gör och som vill vara med och påverka samhällsutvecklingen. Var kommer ditt driv från och vad har du för råd till unga?

Frida Stranne

När jag började läsa på universitet så öppnade sig inte bara en hel värld av outsinlig kunskap utan framför allt insikten om hur komplext allting är och hur lite jag egentligen visste om världen. Den känslan har aldrig riktigt släppt och det är något fascinerande med komplexiteten som gör att jag bara vill veta mer och mer hela tiden. Att kunna mer om saker är samtidigt att ha ”egenmakt”, det för dig vidare till nya platser och sammanhang där du växer som människa och det ger dig tillträde in i nya outforskade ”rum”. Har man minsta intresse av samhällsfrågor är det bara att hoppa på tåget men då samtidigt förstå att det kräver hårt arbete att komma till en punkt där man kan säga att man kan något på djupet. Ge inte upp för att det tar emot.

Men studierna för mig innebar också ett uppvaknande om hur makt, pengar och rädsla styr mycket av världspolitiken vilket gjorde mig både förskräckt och arg, och den ilskan har inte släppt taget om mig utan driver mig hela tiden vidare. Jag upptäckte att mycket jag tidigare lärt mig av historieskrivningen i litteraturen i skolan och genom media var väldigt begränsade delar av ”sanningen”, att det saknades så många perspektiv och nyanser och att dessa också omöjliggjorde för fred och stabilitet i världen. Det är alltid vinnaren som skriver historien och vi i väst har varit vinnare länge och det vi får berättat för oss avskärmar oss från så mycket av verkligheten och vad vårt agerande ibland kostat andra. Vi är inte alltid ”de goda” som drivs av att skapa demokrati och värna mänskliga rättigheter runt om i världen. Mycket av det vi har gjort från kolonialiseringen och framåt och då också på senare tid, inte minst i Mellanöstern, har bidragit till instabilitet och till miljoner människors lidande. Därmed även till det hat som nu riktas emot oss. Och detta utan att vi egentligen har någon större insikt om händelsekedjor och sammanhang eller något större intresse av att veta hur andra ser på oss. Det genererar en oförmåga att diskutera den tilltagande extremismen på ett genomgripande och intellektuellt sätt som är både sorglig och frustrerande. Det västvärlden faktiskt gjort exempelvis i Irak 2003 gör mig väldigt arg men det gör mig ännu argare att vi så begränsat förmår prata om de här sakerna och att vi aldrig tycks lära oss av historien eller vilja se det goda i ”andra”. Exempelvis hur vi så lätt kunde ge vårt stöd för Libyenattacken när vi levde så nära i tid till Irakinvasionen och hade sett konsekvenserna av det. Man bygger inte demokrati med våld, historien lär oss det precis motsatta. Att vi här i Europa har överseende med allt som USA gör och inte sätter större press på Washington gör mig ibland hopplöst desillusionerad men också målmedvetet inriktad på att jag måste fortsätta prata om det jag sett genom min forskning. Vill vi ändra konfliktdynamiken i vår samtid måste vi börja med att bättre förstå olika perspektiv på världen.