Hans Blix är svensk politiker och diplomat med mångårig karriär, både på hemmaplan – vid UD som folkrättssakkunnig, utrikesråd, statssekreterare och slutligen som utrikesminister 1978-79 – och på den internationella arenan, bland annat som generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) 1981-97 och ordförande för FN:s vapeninspektionskommission för Irak 2000-03. Det utrikespolitiska engagemanget och närvaron i samhällsdebatten har fortsatt även efter det att han lämnat de politiska uppdragen, och sträcker sig nu över fem decennier. Hans har en fil.dr. från Cambridge University liksom hedersdoktorutmärkelser från flera framstående universitet, samt är docent i juridik vid Stockholms universitet. Hans arbetar för närvarande på en bok om utvecklingen av normen mot användning av våld – först mellan enskilda och senare mellan samhällen, från jägar-samlarsamhället till artikel 2:4 i FN-stadgan och spänningarna i dess tolkning och tillämpning.

SCISERs styrelseledamot och ordförande Micaela Wannefors har intervjuat Hans Blix om kärnkraft, kärnvapen, nedrustning, och om rollen som offentlig intellektuell och personliga drivkrafter. 

---

 

Micaela Wannefors

I våra inledande samtal till den här intervjun definierade du den globala uppvärmningen och risken för ett globalt kärnvapenkrig som de idag två största hoten mot mänskligheten. Om vi håller oss kvar vid det första av de två, klimatförändringarna, och de politiska lösningar som snabbt måste till stånd för att förhindra en skenande utveckling, kraftsamlar politiska ledare och forskare runtom i världen för att möta Trumpadministrationens och andra aktörers klimatskepsis. Stora framsteg görs inom de hållbara energialternativen.

Vilka är fördelarna och nackdelarna med kärnkraft, jämfört med de alternativa, hållbara energilösningar som nu vinner terräng och blir allt billigare? Vad för intressen ligger bakom kärnkraftstödet? På vilket sätt skulle kärnkraften kunna vara ett klimatsmartare alternativ än de hållbara energilösningar?

Hans Blix

Såväl vattenkraft och väderoberoende kärnkraft som intermittent vind- och solkraft kommer att behövas för att minska och ersätta fossila bränslen som idag är världens dominerande energikällor. Kol, olja och gas genererar så mycket växthusgaser att katastrofal klimatändring hotar. Den som motsätter sig användning av kärnkraft tar enligt min mening inte klimathotet på allvar.

Att hejda och minska utsläppen av CO2 kräver en väldig omställning.
Världen som helhet kommer att behöva mycket mer energi än som nu används. En snabbare inbromsning av nuvarande befolkningsökning skulle vara av stort värde såväl när det gäller att dämpa behoven av mer energi och andra resurser som att minska hot mot miljö och naturresurser. Medvetenheten borde öka om att nuvarande befolkningsökning knappast är långsiktigt hållbar – men deceleration är svår och tar tid.

Snabbast verkande åtgärd för att hejda utsläpp är att öka effektiviteten i energi-användningen. Då nya bilar kan köra tio km på en liter bensin i ställe för två, kompenserar man en stor del av den ökning av antalet bilar som går i drift. Då pappers- och stålindustri övergår till användning av el i stället för fossila bränslen minskas också CO2 utsläppen eftersom el är mer effektivt och svensk el framställs främst genom CO2 fri kärnkraft och vattenkraft. Fjärrvärme är också energieffektivare än individuell uppvärmning.

Neutralisering eller underjordisk förvaring av enorma mängder av avskild CO2 kan och bör prövas men är ännu knappast trovärdiga metoder att minska utsläpp i atmosfären.

De metoder som vi använder för att generera energi ska inte bara vara fria från eller ge föga utsläpp av CO2. De måste också vara acceptabla ur säkerhets- och ekonomisk synpunkt. Räknar man på risk för liv och hälsa är kärnkraft och sol- och vindkraft troligen ganska likvärdiga. Kol, olja och gas leder till oerhört mycket större skador på liv och hälsa.

Räknar man på ekonomin har sol och vind länge varit mycket mer beroende av subsidier än kärnkraft. Glädjande nog har kostnaderna särskilt för solkraft minskat mycket. På isolerade platser har sol och vind fördelar att kunna generera el utan att vara beroende av långa ledningar. Kärnkraften har ännu inte blivit billigare, men även här kan ny teknologi komma att minska kostnaderna och frambringa reaktormodeller som passar isolerade eller mindre el-konsumenter. Kärnkraft kan också komma att användas till att producera vätgas, en energibärare som kan bli betydelsefull för alla transportmedel.

På många och särskilt kärnkraftsmotståndare låter det som om enda alternativet till de fossila bränslena är förnybar energi. Kanske är det en avsiktlig taktik för att trolla bort kärnkraften. Kärnkraften använder sig ju av bränslen – uran eller thorium – som inte är förnybara. Med modern teknik, inklusive upparbetning av utbränt bränsle, räcker de dock för tusentals år av en mycket större global energikonsumtion än dagens. Det borde räcka för att anse dem hållbara, vilket borde vara kravet.

Till skillnad från kärnkraften har sol- och vindenergi båda nackdelen att inte vara konstant tillgängliga och det finns ännu inte någon metod att storskaligt lagra den energi som de genererar. Regn är också intermittent men sjöar och dammar är jättelika vatten-batterier.

Många människor ställer sig avvisande eller tvekande till att använda kärnkraft. Grunden, tror jag, är att rädslan för osynlig strålning hos många är starkare än oron för olyckor i kolgruvor, vid oljeledningar eller gascisterner. I politiska partier finns det säkert folk som delar denna känsla, men ännu fler som vill vinna röster genom utnyttja den rädsla som finns.

Motståndet mot och rädslan för kärnkraft kommer att minska allteftersom olyckor blir än mer sällsynta och kan förväntas inte leda till radioaktiva utsläpp. Det är svårt att förstå varför motståndet mot kärnkraft är starkt i en del länder – som Tyskland, Österrike, Danmark – och svagt eller obefintligt i andra, som England, Finland, Ukraina, hela Östeuropa, Kina och Indien.

I motsats till sol, vind och vågkraft som stöds av många entusiaster och gröna grupper som begripliga och nära till naturen har den högteknologiska kärnkraften inte stöd av några särskilda intressegrupper. De företag som bygger kärnkraftverk och de som producerar uran är fåtaliga och utgör inga betydande lobbies. De som driver kärnkraftverken är i allmänhet stolta över att driva en energikälla som bygger på avancerad vetenskap och teknologi och som de anser rationell, men de vet också att om den stoppas så kommer de ändå att få uppdraget att generera energi på annat sätt. De bjuder inte något starkt försvar. Det starkaste stödet för kärnkraften kommer antagligen från vetenskapligt och tekniskt inriktade grupper i samhället och från politiskt orienterade grupper som värderar den stabila energi och det låga beroende av andra stater som kärnkraften ger.

Micaela Wannefors

Kärnkraften kan sägas vara en institutionell energikälla, då den kräver statliga investeringar. Man skulle kunna hävda att de hållbara energialternativen, som vindkraftverk och solenergi, är mer lättillgängliga för vanliga medborgare som vill göra klimatsmarta val.

Hur ställer du dig till påståendet att hållbara energialternativ är mer demokratiska än kärnkraften? Med tanke på att en utfasning av kärnkraft tar tid, kan övergången ske på ett sådant sätt att nya kärnkraftinvesteringar alltid kommer att konkurrera med alternativa energilösningar, trots den betydande utveckling vi ser på området idag?

Hans Blix

Vind och sol är säkert mer begripliga än kärnkraft för alla, men segelfartyg är också mer begripliga än jetplan. De som längtar tillbaks till naturen får väl flytta till landet, odla sin egen mat och elda sin egen ved, men de hänger sig åt en lyxeskapism som inte kan tillämpas i stor skala. Vill vi ge alla människor en dräglig tillvaro måste vi använda vetenskap, teknologi och industri. Den ström som kommer ur väggurtaget från av riksdagen accepterad kärnkraft är inte mindre ”demokratisk” än den som kommer från vindkraftverken. De som oroar sig för statliga subventioner bör ägna en stund åt att jämföra hur sol och vind stötts och stöds genom el-certifikat och andra statliga bidrag medan kärnkraften tills nyligen belades med en effektskatt – som knäckte ekonomin för fyra kärnkraftverk. El från dem kunde ha exporterats och kanske ha minskat användningen av kol.

Med tanke på de globala energibehov vi ser framför oss behöver nya generationer kärnkraftverk utvecklas. Det sker också – men främst i Kina, Sydkorea och Ryssland. I den amerikanska kongressen är stöd till forskning och utveckling av ny kärnkraft ett av de områden där demokrater och republikaner faktiskt är ense. Naturgasen är i USA dock så billig att såväl kärnkraft som förnybara energikällor har svårt att konkurrera med den. I några delstater har man – rimligt nog – börjat ge kärnkraften samma ekonomiska favörer som andra CO2 fria energikällor.

Micaela Wannefors

Det andra globala hotet du lyfte, kärnvapenkrig, är relaterad till kärnkraften och dess förödande effekt dess användning kan ha. Du var hoppfull inför de steg som världssamfundet tog under Obamas två mandatperioder och som kulminerade i Iranavtalet. Den senaste tiden har dock burit med sig en diametralt motstridig (eller åtminstone nyckfull) ny amerikansk president, tvivel kring förhandlingsöppningar mellan Ryssland och USA, och extremt svåra våldssituationer i Mellanöstern och Afrika. Osäkra utgångar i de aktuella europeiska valen gör det globala läget alltmer instabilt.

Vilken eller vilka politiska ledningar eller utvecklingar oroar dig mest när det gäller säkerhetspolitiska risker och risken för militär upptrappning och upprustning? Vilka är de största hindren för att nå verklig nedrustning av såväl kärnvapen som konventionella dito? Hur kan dessa hinder övervinnas, och vad behöver vi i nuläget bli bättre på i den kampen?

Hans Blix

Risken för kärnvapenkrig har förvisso sina djupaste rötter i kunskap om kärnfysik och i hantering av kärnenergi men inte i användningen av kärnkraft. Vi har 15 000 skäl att verka för kärnvapennedrustning (ungefär så många bomber finns det kvar) men stängning av ett kärnkraftverk leder inte till nedmontering av ett enda kärnvapen.

Och stater som vill skaffa kärnvapen behöver inte först utveckla kärnkraft. För att försvåra spridning av kärnvapen till fler än de nio stater som har sådana vapen och för att minska och slutligen eliminera existerande arsenaler behöver vi verka för avspänning, upprätthållande av icke-spridningsavtalet, ikraftträdande av provstoppsavtalet, nya nedrustningsavtal och effektiva mekanismer för kontroll att klyvbart material. Idag behövs främst att människor och regeringar överallt, särskilt i stormakterna, engagerar sig för att sänka spänningarna.

Micaela Wannefors

Folkrätt, mänskliga rättigheter och internationella regelverk lyfts ofta som grundbulten i olika internationella aktörers svar på säkerhetspolitisk instabilitet. Sverige framhåller just folkrätten som sin ledstjärna i internationella krissituationer, inte minst på sin plats i säkerhetsrådet. Dock är folkrättens efterlevnad långt ifrån tillförlitlig. Är politiska lösningar idag i större eller mindre utsträckning relaterade till, eller beroende av, rättsstaten och internationell rätt? Kan, bör eller måste politiska lösningar komma till stånd genom FN och andra regelbindande organ? Är det någon aspekt du saknar i dagens politiska lösningar på konflikter? Hur kan civilsamhället involveras i konflikthantering och -förebyggande?

Hans Blix

Inget hindrar stater att söka lösningar på kontroverser utanför FN – bilateralt eller multilateralt. FN-stadgan utgår från att regionala organ ska kunna vara aktiva för att lösa konflikter. Afrikanska unionen är det, t.ex. i Somalia. Lösning av tvister förutsätter inte att de tvistande är rättsstater. Kanske varken Saudiarabien eller Iran skulle klassa som rättsstater. Ändå borde de kunna bilateralt lösa sina motsättningar.

FN-stadgan innehåller de grundläggande folkrättsliga reglerna för hur medlemmarna skall bete sig. Framför allt innehåller stadgans art. 2:4 regeln att medlemmar ‘måste avstå från hot eller användning av våld mot annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende’ och till den regeln görs undantag bara för självförsvar vid anfall och då säkerhetsrådet bemyndigar eller anbefaller väpnat våld. Det är lika sant som sorgligt att medlemmar – särskilt stormakter – emellanåt bryter mot dessa skyldigheter, som t.ex. då USA och allierade invaderade Irak 2003 eller då Ryssland intog Krim 2014. Mot sådana brott liksom grova brott mot mänskliga rättigheter behöver andra stater reagera. Det är också viktigt att civilsamhällena världen över reagerar. EU och enskilda stater kan också bidra till att medla i konflikter. Norge har gång på gång visat vad en liten stat kan göra – t.ex. i konflikten på Sri Lanka, i Colombia och i Mellersta Östern. Fredsinstitut som SIPRI kan också bistå med uppslag till lösningar – och gör det.

Micaela Wannefors

Inför säkerhetspolitisk instabilitet sätter stater sin tilltro till de egna militära försvaren eller proklamerad neutralitetspolitik (eller bäggedera), och militära allianser ter sig som ett tryggare alternativ jämfört med tandlösa internationella organ, regelverk och instrument för organiserat samarbete. Därtill intensifieras den säkerhetspolitiska debatten, inte minst här i Sverige, genom att stereotypa hotbilder som stärker traditionella politiska ståndpunkter (t.ex. för eller emot Nato) upprätthålls i media.

Hur ser du på Natos roll för världen och för Sverige? Är det något du saknar i den svenska Natodebatten? Hur ser du de argumenten som brukas för och emot, och varför lyfts inte andra alternativ?

Hans Blix

Då Nato tillkom 1949 var Sovjetunionen ett land som tycktes söka sprida sin ideologi och sitt autoritära samhällssystem till resten av världen – inte minst Västeuropa. Genom Nato slöt sig de flesta västliga demokratierna under amerikansk ledning samman för kollektiv säkerhet. Det var klokt och framgångsrikt. Sverige avstod från medlemskap, vilket bidrog till avspänning i Östersjöområdet. Efter det kalla krigets slut har sovjetkommunismen och sovjetstaten brutit samman, medan Nato fortsatt att expandera och nu omfattar de forna satellitstaterna plus de baltiska staterna och en del stater på Balkan, som Albanien och Montenegro. Ryssland anklagas för expansion, men det är ett militärt integrerat Nato som expanderar. Hur långt vill man gå? Ursprungligen var det en nordatlantisk allians, numera domineras även Östersjön av Nato och i Svarta Havet har Nato baser. Blir Kaspiska havet nästa? Alla medlemmar i Nato åtar sig att använda 2 % av nationalprodukten till försvar. Om Tyskland skulle göra det blev den tyska försvarsbudgeten ungefär lika stor som den ryska… Tyskarna tycks inte önska det. Gör vi det? Bara den ökning som Trump föreslår för den amerikanska militärbudgeten är nästan lika stor som Rysslands hela militärbudget.

Under det kalla kriget var världen bipolär, under 90-talets avspänning och amerikanska dominans blev den unipolär, medan Rysslands angrepp i Ukraina och Natos vidare utveckling under detta sekel åter fört oss mot bipoläritet. Det är en farlig utveckling. Ryssland har det senaste decenniet gått i en autoritär riktning. Det är sorgligt men blir inte bättre av att vi fryser kontakterna. Vi borde i stället verka för ett ökat inkluderande. Rysslands och Kinas upptagande i WTO är positivt.

Rysslands övergrepp mot Ukraina har lett väl motiverade fördömanden men också till överdrivna farhågor om risken för ryskt våld mot de baltiska staterna och Sverige. Många i Sverige vill numera skyndsamt krypa in under Nato täcket. Ett sådant steg skulle skärpa bipolariteten och ytterligare öka risken för gnistbildning och konflikt av misstag. Det vore, enligt min mening, klokare att fullfölja vår traditionella linje att som alliansfri verka för avspänning i vårt hörn av världen. Den hindrar oss inte att fördöma de ryska övergreppen i Ukraina. Som medlem i EU ska vi också lojalt följa den linje som EU intar, inklusive ekonomiska sanktioner så länge Minsk uppgörelsen inte genomförts. Jag tror en lösning av Ukrainakonflikten skulle vara möjlig. Den måste innefatta slut på rysk inblandning i östra Ukraina och internationell övervakning av gränsen. Krim förblir en del av Ryssland men utan internationellt erkännande. Ukraina måste klargöra att man inte söker anslutning till Nato, medan Ryssland måste acceptera associeringsavtalet mellan Ukraina och EU. De ekonomiska sanktionerna hävs.

Micaela Wannefors

Hårda svar på hot som porträtteras i såväl nationell som internationell media och politiska strategier stärker otvetydigt det militärindustriella komplexet.

Vad tror du måste till för att vi ska kunna frångå användningen av militära medel och alla de svar – även de som inte förespråkar våldsbruk – som rör sig inom det militära paradigmet, och som håller det militärindustriella komplexet vid liv? Vilka tendenser har du i ditt yrkesliv (eller på det privata planet) sett på lokal, nationell eller internationell nivå, som borde fångas upp och byggas vidare på?

Hans Blix

Det militärindustriella komplexet identifierades av Eisenhower som en politisk realitet. Liksom Wall Street och AIPAC (den amerikanska lobby som stöder Netanyahu och hans Likudparti i Israel) har det ett stort inflytande över den amerikanska budgeten, bl.a. genom stöd och ekonomiska bidrag till ledamöter av den amerikanska kongressen. Man kan nog vara säker på att militärindustrin understryker faror som kan tänkas hota USA och berättar hur landet kan behålla sin militära överlägsenhet i alla avseenden. Även i andra länder finns militärindustriella komplex, men de övar knappast inflytande på politiken genom direkta bidrag till parlamentariker. Däremot lär de tillse att parlament och allmänhet får veta hur många jobb och eventuellt hur mycket export som står och faller med vapentillverkning.

På kort sikt är jag orolig för att de politiska spänningar som byggts upp genom Ukraina-konflikten, Mellersta Östern-konflikterna och konfrontationerna i Korea och i Sydkinesiska sjön ska fortsätta att driva den militära upprustning som är igång. Det innefattar risk för felkalkyler och konflikt genom misstag. På längre sikt är jag hoppfull.

Motsättningarna mellan stormakterna är idag inte grundade i ideologi eller religion. Vi kommer inte att se ett krig mellan islam och kristendomen. Ledarna är pragmatiska och borde kunna åstadkomma avspänning. Men de behöver agera på det flitiga konstaterande att den ena eller andra konflikten – Afghanistan, Irak, Syrien – inte kan lösas med militära medel. Obama hade rätt när han påpekade att bara för att USA i sin militärmakt förfogar över en väldig hammare är inte alla problem spikskallar som behöver slås ned.

Världen spenderar f.n. kring 1600 miljarder dollar årligen på militära ändamål. Det är ett ohyggligt slöseri – framför allt av USA. Även Sverige bör hålla igen. Vi spenderar 1 % av vår nationalinkomst på bistånd, flykting-och katastrofhjälp. Det är ett betydande bidrag till fred, internationell utveckling och stabilitet. Jag tror det är bra att de baltiska staterna blivit medlemmar både i EU och Nato, men jag betvivlar att en ökad svensk satsning på vapen och/eller anslutning till Nato skulle öka tryggheten i Östersjöområdet.

Micaela Wannefors

Mänsklig interaktion har en tendens att återvända till våldsanvändning, och även i fredsfrämjande sammanhang och debatter som förs i länder med en välutvecklad rättsstat och etablerat stöd för mänskliga rättigheter, faller man ständigt tillbaka in i den militaristiska diskursen, där konflikter behandlas i termer av krig och fred och våldsbruk.

Ser du människans våldsbruk som ett nödvändigt ont, eller är det något som inte bara i teorin utan även i praktiken skulle kunna rationaliseras bort? Vilken roll spelar i så fall koncept som rättsstaten, internationell lag och rätt, och suveränitetsprincipen? Är avmilitarisering och nedrustning överhuvudtaget förenligt med världsordningen som vi känner den idag? Hur skulle internationell lag och rätt behöva anpassas till en avmilitariserande internationell arena, och är det i så fall avmilitariseringen eller den internationella rätten som kommer först och initierar en sådan utveckling?

Hans Blix

I ett anförande i Hiroshima sa Obama att från jägarsamhällena till våra moderna samhällen har människor använt väpnat våld mot varandra för att erövra eller plundra eller dominera. Men, sa han, vi är inte genetiskt programmerade att använda våld. Jag håller med om det och ser också att syftet med att gå i krig ändrats över tiden. T.ex. på medeltiden ägnade vi oss åt korståg och under 30-åriga kriget föröddes Europa av krigande protestantiska och katolska makter. Därefter ledde furstarna sina länder i krig för att hävda sina dynastiers makt över påstått ärvda länder. Med bibeln i ena handen och geväret i den andra koloniserade europeiska stater stora delar av världen. Efter andra världskriget använde Sovjet militär makt för att utbreda sin kontroll och ideologi. För sådana ändamål används inga vapen längre. Det är knappast religionskrig som ISIS och jihadister för. Snarare är det ett besinningslöst och helt hämningslöst uppror av människor som känt sin situation som förnedrande och desperat. Det måste nedkämpas men följas av politik som ger människor hopp om utveckling och framtid.

Stora delar av världen är idag fria från krig. Vi kan inte längre tänka oss krig mellan stater som tillhör EU. Jämför med 15-, 16- eller 1700-talen! EU förblir ett stort europeiskt projekt för fred och samgående. Jag är glad att vara både svensk och europé.

Teknik och kommunikationer för oss närmare varandra även globalt och tvingar oss till ett mått av integration. Vi måste gemensamt lösa hot mot den globala miljön och hot om epidemier. Men det globala samarbetet är inte bara defensivt! Jag ser med entusiasm på den fantastiska utveckling som skett i u-världen under min livstid. I Kina hotas folk inte längre av hungersnöd. Stora delar av Afrika utvecklas nu snabbt. Och genom internet och flyg har världen öppnats för miljoner!

Vi vet en hel del om förutsättningarna för hållbar fred på det nationella planet. Land skall med lag byggas, sa man på kärnfull svenska. Det gäller även världen som helhet. Att en gemensam samhällsmakt har monopol på innehav och användning av vapen och upprätthåller lagarna är en förutsättning för samhällsfred. Att lagarna respekterar minoriteter och mänskliga rättigheter är en tredje. Vi har långt kvar till att nå denna utvecklingsnivå i det internationella samhället. Kanske befinner vi oss någonstans i sen medeltid med stor spridning av vapen i världen.

Genom grundandet av FN och inrättandet av säkerhetsrådet skapades dock 1945 en junta av fem segrande krigsherrar som åtog sig att under medverkan av ett antal mindre mäktiga söka upprätthålla freden mellan världens ostyriga länder. De har för det mesta inte kunnat enas men åtminstone under 82 år undvikit att direkt föra krig med varandra. Det som inger ett visst hopp för framtiden är att de på senare år ibland gemensamt lyckats finna och med gemensam makt backa upp lösningar på en del konflikter och hot: 1991 stoppade man Iraks ockupation av Kuwait; 2013-14 tvingade man Syrien att lämna ifrån sig stora förråd av kemiska vapen; 2013 enades man med Iran om begränsningar i landets kärnenergiprogram; Vi hoppas nu att man med gemensamma ansträngningar ska få slut på kriget i Syrien och krigsrisken på Koreahalvön.

Micaela Wannefors

Född i en akademikersläkt i Uppsala och med ena foten kvar i akademin genom hela ditt liv, blev den utrikespolitiska arenan den plattform där du kommit att sätta universitetens teori i politisk praktik. En kritisk tunga skulle dock kunna hävda att bägge dessa miljöer lider av viss världsfrånvändhet, som tar sig uttryck i blidkande, inställsam forskning och handlingsförlamad, villrådig politisk styrning.

Vad har du burit med dig från de akademiska korridorerna in i diplomatin och rummen där den globala styrningen förhandlas? Är det något ur den akademiska miljön du saknat i de politiska sammanhangen, eller vice versa? Var upplever du den största gränsen mellan akademi och politisk aktion, och hur tror du att den gränsen kan överbryggas? Kan du ge exempel på gränssnitt du upplevt som framgångsrika under ditt yrkesliv?

Hans Blix

Jag har trivts oerhört i den akademiska världen där man är fri att ständigt arbeta med att bättre förstå naturen och samhällena och att spekulera om förändringar som kan tänkas eller önskas. Jag ägnar mig nu med stor entusiasm åt att spåra och beskriva hur normen mot användning av våld mellan samhällen kommit att utvecklas.

Jag har också trivts oerhört med diplomatiska uppgifter. Diplomati är egentligen ett förhållningssätt i mänskligt umgänge – i familj och samhälle. Det handlar om att främja fredliga relationer, att förebygga motsättningar och konflikter och att minska dem och om möjligt lösa dem, om de uppkommer. Visst finns det motsättningar och konflikter som man inte vill eller kan lösa med diplomati, men man bör åtminstone söka förstå dem. Det gäller att vara lyhörd, att aldrig förödmjuka någon och att ha ögonen öppna för gemensamma nämnare. Ofta gäller det bilaterala relationer men jag har haft mer erfarenhet av söka enighet och gemensam handling på det multilaterala planet. Den största professionella tillfredsställelsen jag har känt har varit att få bidra till en vidare och säker utveckling och användning av kärnenergin och av uppbyggnaden av en internationell infrastruktur av konventioner kring den.

Kritiskt och konstruktivt tänkande är vad jag helst har velat ta med mig från den akademiska världen till arbetet som nationell och internationell ämbetsman. Som politiskt vald kan och har man att driva policyer för dem man representerar. Ämbetsmän har att bereda att beslutsunderlag som ger en så korrekt bild av verkligheten som det går att sammanställa under den tid som står till förfogande. Beslutsfattare kan ignorera verkligheten – som Bush och Blair gjorde 2003 – men det leder till risker. Utan riktig diagnos är det svårt att finna rätt botemedel.

Micaela Wannefors

Trots att greppet om den globala utvecklingen ter sig alltmer vanskligt, finns likväl en ständigt växande önskan att förändra och förbättra. Det gäller inte minst oss studenter, som på väg ut i arbetslivet förbereder oss på att ge oss i kast med stora frågor likt dem vi tidigare pratat om.

Vilka vägval skulle du rekommendera studenter och andra unga som vill arbeta med nedrustningspolitik på ett omfattande och genomgripande sätt? Inom vilken typ av organisationer, yrken eller miljöer anser du att man skulle ha störst framgång med (och stöd för) denna inriktning? Var finns möjliga öppningar, och var är dörrarna stängda? Är förutsättningarna olika inom akademin och politiken?

Hans Blix

När jag var student i Uppsala direkt efter andra världskrigets slut ville jag finna ett arbete som på något sätt bidrog till fred och samtidigt lät mig lära känna den stora världen som Sverige varit isolerat från. Jag tittade på organisationer som anordnade resor som möjliggjorde för vanligt folk att lära känna andra länder och folk. Bättre förståelse mellan folk är ett grundläggande behov, tänkte jag. Men så kände jag entusiasm i studiet av det nya FN och folkrätten och insåg att utveckling av båda var ett oundgängligt behov för en lugnare värld. Det ledde mig till utlandsstudier i ämnet. Min ambition blev att efter disputation få ägna mig åt folkrätt vid universitetet i Uppsala. Det verkade inte att då finnas så mycket annat att välja på. Inga internationella rättssekretariat med behov av nygräddade jurister, inga fredsforskningsinstitut, inga tankesmedjor, inga organisationer för mänskliga rättigheter. Å andra sidan var en jur dr. någonting ganska exotiskt och en docentur borde ligga inom det möjliga. Jag gick tidigt med i Folkpartiets Ungdomsförbund. Det fanns idéer som jag ville driva och jag hade kunskaper att bidra med. De politiska partierna är alltid intresserade av att få kompetenta krafter som arbetar gratis. Den dörren står öppen för unga också idag, men den förutsätter att det finns något parti vars våglängd man gillar.

Idag finns många ställen där man ägnar sig åt nedrustning, utveckling, internationell politik och internationell rätt, inklusive mänskliga rättigheter. Arbetsområdena är väldiga och många är spännande, men det finns numera också väldigt många på banan. Jag skulle ge rådet: skaffa mycket rejäla kunskaper inom något område som ekonomi, juridik, eller statskunskap plus gärna någon specialitet. Lär därtill engelska flytande i tal och korrekt i skrift plus gärna något annat (kanske udda) språk.

Huvudinriktningen i mitt yrkesliv låg alltid fast: att främja fredligt internationellt samarbete. Men chanserna till uppgifter dyker upp lite slumpvis. Jag hamnade på arbetsfält som jag inte haft i siktet men som aldrig någonsin var tråkiga men ofta blev både krävande och spännande – arbete med kodifiering och utveckling av folkrätt, nedrustning, FN, miljöpolitik och utvecklingsbistånd, folkomröstningen om kärnkraft 1980, IAEA 1981, Chernobyl 1986, Irak 1991, Nordkorea 1992, Irak 2002-03. Nu vid 89 års ålder tycker jag det är superroligt att forska, skriva och någon gång emellanåt fara på konferens eller föreläsa. Därtill leva familjeliv och hämta barnbarn i skolan och spela Mahjong med dem.