Internationell politik, Publikationer

Reflektioner kring feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport

 


Av Salvador Perez

 

I dagarna blev det känt att Saab med hjälp av  den svenska regeringen vill fortsätta sina exportansträngningar. Två potentiella affärer har uppmärksammats: Belgien och Colombia. Det finns få invändningar mot en affär med Belgien. Landet är en demokrati och den politiska ledningen säger sig vara i behov av att uppdatera flygvapnet. Med Belgien och andra länder i samma kategori – Finland, Schweiz, Kanada, Slovakien m.fl. – kan Sverige dela utvecklingskostnader för den nya generationen JAS-Gripen som politikerna redan har beslutat att köpa.

Den potentiella affären med Colombia omgärdas dock av starka invändningar. En av dem är att landet efter årtionden av interna strider, som bland annat resulterat i 3 till 7 miljoner internflyktingar (det vill säga näst mest i världen efter Syrien), äntligen fått till stånd ett uppmärksammat fredsavtal och därmed också påbörjat en lång och snårig försoningsprocess. I det läget bedömer alltså den rödgröna regeringen, som stöttat och talat uppskattande om fredsavtalet, att det är lämpligt att backa upp försvarsföretaget Saab i deras försök att få Colombia att köpa JAS Gripen.

Affären med Colombia har också kritiserats av en rad fredsorganisationer, bland annat Svenska Freds. Enligt både Agnes Hellström och Linda Åkerlund, ordförande respektive nedrustningsansvarig på Svenska Freds, riskerar en vapenaffär mellan Sverige och Colombia att underminera arbetet för hållbar fred. Ett nyckelargument är att Colombia, ett utvecklingsland, behöver lägga resurser på annat än vapen eftersom mer vapen knappast bygger fred. Åtgärder som bekämpar fattigdom och stärker små jordägares rättigheter kan ha en mycket mer positiv effekt för freden i stort eftersom sådana åtgärder slår undan basen för spänningar och konflikter. Colombias knappa resurser bör gå till sådana investeringar.

Det finns oroande paralleller mellan Colombia och den skandalomsusade JAS-affären med Sydafrika i slutet av 90-talet. Under början på 90-talet pågick sluttampen på den frihetskamp som mynnade ut i att apartheidsystemet efter årtionden av institutionaliserat förtryck officiellt avskaffades år 1994. Även i fallet  Sydafrika visade Sverige stort stöd för det sydafrikanska folkets sak. Under årtionden var kampen mot apartheid en grundpelare i svensk utrikespolitik och en central del av en folkrörelse för internationell solidaritet. De flesta riksdagspartier stödde frihetskampen. Bland annat kom mer än hälften av det civila stödet till kampen från Sverige. När frihetskampen var vunnen och apartheidsystemet  avskaffat förbyttes internationell solidaritet från Sveriges sida mot kall opportunism. År 1999 köpte Sydafrika 28 JAS-plan av Sverige till en kostnad av sammanlagt 17 miljarder kronor. Vid tidpunkten för affären levde 66 procent av Sydafrikas befolkningen under landets egen fattigdomsgräns, det vill säga totalt 33 miljoner människor. Affären med Sydafrika har därtill kantats av envisa mutanklagelser och har kritiserats för att ha tvingats på landet i en tid då folket var i större behov av annat, bland annat fattigdoms-och HIV-bekämpning.

Förutom den möjliga affären med Colombia finns en annan affär som borde väcka särskilt stor uppmärksamhet: Indien. Saab vill med regeringens hjälp sälja upp till 200 JAS-Gripen till Indien till en kostnad om minst 100 miljarder kronor. En sådan affär vore den i särklass största i svensk industrihistoria, mycket större än affären  med Brasilien. Här agerar regeringen aktivt för att en affär ska bli förverkligas. Både statsminister Stefan Löfven och näringsminister Mikael Damberg har i olika omgångar besökt Indien tillsammans med näringslivsdelegationer som inkluderat Saab. Indien räknas liksom Belgien som en demokrati. Vad är då problemet? Betänk följande sociala förhållanden i Indien: 

  • Enligt Världsbanken lever 270 miljoner människor under landets egen fattigdomsgräns och siffrorna är ännu mer häpnadsväckande vid användandet av andra internationella fattigdomsmått.
  • Enligt internationella energirådet IEA saknar 300 miljoner människor tillgång till något så grundläggande som elektricitet.
  • Enligt nationella data saknar halva befolkningen, det vill säga omkring 600 miljoner människor, saknar tillgång till en vattenbaserad toalett vilket är ett stort hälsoproblem och säkerhetsproblem, särskilt för barn och kvinnor.
  • Enligt Rädda Barnen, som bygger på Världsbankens data, är 44 procent av barnen i landet underviktiga och så mycket som 72 procent av spädbarnen lider av blodbrist. Andelen barn med näringsbrist i Indien är nästan fem gånger högre än i Kina och dubbelt så hög som i Afrika söder om Sahara.

Nyligen kom den årliga skrivelsen där regeringen redogör för den svenska exportkontrollen av krigsmateriel under det gångna året. I början av skrivelsen kan vi läsa att export av krigsmateriel enligt krigsmateriellagen endast får äga rum om “det finns säkerhets-och försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik.” En viktig fråga är då om de potentiella affärerna med Colombia och Indien inte strider mot  Sveriges utrikespolitik på ett sätt som borde omöjliggöra export.

På vilka grunder skulle dessa två affärer kunna strida mot Sveriges utrikespolitik? Svar: den feministiska utrikespolitiken. När den så kallade feministiska utrikespolitiken presenterades av utrikesminister Margot Wallström efter den rödgröna valsegern 2014 skulle vi få “en ny syn på säkerhet.” Genom sitt långa arbete för barn och kvinnors sak, bland annat genom toppositioner inom världssamfundet, var Wallström väl medveten om hur barn och kvinnor åsidosätts när viktiga beslut ska tas. Enligt utrikesministern skulle hänsyn till kvinnor och barn genomsyra utrikesförvaltningens arbete. Målet var att stärka alla kvinnors och flickors rättigheter, förbättra representationen och öka resurserna. Med det som bakgrund kan man fråga sig om vapenexport till länder som Colombia och Indien “stärker kvinnors och flickors rättigheter, representation och resurser.” Det finns snarare skäl att tro att vapenexporten urholkar resurser som kan användas för att förverkliga den feministiska utrikespolitikens huvudmålsättningar. Fattigdom, avsaknad av elektricitet och grundläggande sanitet och mindre bra förutsättningar för god hälsa är några av de faktorer som hindrar kvinnor och barn från att nå leva ett gott liv. Indikativt är också att den svenska vapenexporten inte nämns med ett enda ord i varken 2016 eller 2017-års handlingsplaner och fokusområden för den feministiska utrikespolitiken.

Ovanstående är inte detsamma som att hävda att all skuld för det inkonsekventa i Sveriges förhållande med omvärlden ligger på Wallström eller att det enbart är utrikesministern som måste ställa saker tillrätta. Vi har inte tillräckligt med insyn i regeringens dagliga arbete för att kunna uttala oss om hur diskussionerna och övervägandena sker mellan de olika statsråden och departementen  men vi som tror på att Sveriges politik kan göra skillnad bör också kunna förvänta oss att diskussionerna mellan Wallström, Damberg och Löfven är hårda. Tills dess att vapenexporten regleras på ett sätt som är acceptabelt inom ramen för den feministiska utrikespolitiken saknar Sveriges arbete för en bättre värld den trovärdighet som vi skulle kunna ha.

 

Foto: Giorgio Galeotti (Own work) via Wikimedia Commons