Säkerhet, Mediebevakning

Den motsägelsefulla medierapporteringen: Ryssland, säkerhet och diplomati

Att reflexmässigt avfärda alla analyser som inte plikttroget travar Rysslands folkrättsbrott och militära styrkeövningar på hög för att sedan dra slutsatsen att Sverige måste fördöma Ryssland och ansluta sig till Nato, omöjliggör alla försök till mer djupgående analyser. Det finns mycket mer intressanta diskussioner att föra och mycket mer komplicerade frågor att ställa som varken fråntar Ryssland sin skuld eller Sveriges självklara rätt till ett försvar.


Av Johanna Hedman

 

Den har satt sig nu. Frasen “det försämrade säkerhetspolitiska läget.” Politikerna använder den för att visa handlingskraft och media för att slå fast bilden av att ett nytt kallt krig håller på att ta form. Rollerna är enkla, replikerna inövade, handlingen förutsägbar. Det är Ryssland mot Nato, Ryssland mot USA, väst mot öst, den liberala demokratin mot auktoritära diktaturer. Vi polariseras enligt gamla föreställningar om hur världen ser ut, om vilka som är skyldiga och vilka som är oskyldiga.

På engelska finns ett namn för fraser som “det försämrade säkerhetspolitiska läget.” Det kallas sound bites; korta slagfärdiga meningar avsedda att etsa sig fast i det kollektiva medvetandet. Oxford University Press har definierat sound bite-journalism som “the technique of reporting highly editorialized versions of news or current affairs stories that are presented as simplified summaries.” Vad som gör sound bites så effektiva är att de inte nödvändigtvis är felaktiga men de är, till sin natur, alltid förenklingar av verkligheten. De underlättar en förståelse för komplexa händelseförlopp, men ofta på bekostnad av djupare resonemang och analyser. Komplexiteten slipas bort i förmån för lättillgängliga sammanfattningar.

Ekonomerna Robert Shiller och George Akerlof skriver i Animal Spirits: How Human Psychology Drives the Economy and Why It Matters for Global Capitalism:

The human mind is built to think in terms of narratives, of sequences of events with an internal logic and dynamic that appear as a unified whole. In turn, much of human motivation comes from living through a story of our lives, a story that we tell ourselves and that creates a framework for motivation. Life could be just “one damn thing after another” (…) if it weren’t for such stories. The same is true for confidence in a nation, a company, or an institution. Great leaders are first and foremost creators of stories. page 51

Shiller och Akerlof skriver framförallt om vikten av berättelser för ekonomin och kapitalismen men principen kan överföras även till politik och medierapportering. Att anlägga ett narrativ på händelser är inget konstigt i sig; det är så människor bildar sig en förståelse för omvärlden, genom att fokusera mer på vissa aspekter, och mindre eller inte alls på andra. Det är trots allt omöjligt att omfatta världen i sin helhet. Men problem uppstår, enligt Shiller och Akerlof, när “the stories no longer merely explain facts; they are the fact.” När en berättelse fått fäste och antagit en tydlig form och struktur kan det bli mycket svårt att hantera fakta som motsäger berättelsens premisser eller fakta som helt enkelt inte passar in i dramaturgin. Det blir bokstavligen svårt att förstå saker som sker om det narrativ som man förlitat sig på inte kan ge någon bra förklaring.

 Agenda och Ryssland

 

SVT sänder den 16/10-16 ett avsnitt av Agenda dit Försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén har bjudits in för att diskutera säkerhetspolitiken. Programledaren Mats Knutson ramar in samtalet genom att berätta att “Rysslands upprustning och allt mer aggressiva uppträdande skapar ökad osäkerhet i vårt närområde.” Knutson frågar överbefälhavaren vad Rysslands utplacering av robotsystem med räckvidd till Sverige har för betydelse för svensk säkerhet. Bydén svarar att det “så klart betyder någonting” och tillägger att “Ryssland har inte gjort någon hemlighet av det här. Placeringen i Kaliningrad  är ett steg, ett förväntat steg, om det här är en permanent gruppering eller inte, det får vi se.”

Knutson verkar inte riktigt nöjd med de förhållandevis försiktiga slutsatserna. Bydén säger återigen att det är ett förväntat steg från Rysslands sida och att “det här systemet är på väg in. Man ombeväpnar de här brigaderna (…) det är ingen överraskning.” Knutson frågar någon minut senare hur stort hot Ryssland är mot Sverige och Bydén svarar att “sannolikheten för ett väpnat angrepp mot Sverige är låg.” Knutson frågar allvarligt vad som ligger bakom “det förändrade språkbruket” (tidigare talades det om osannolikt och nu om låg sannolikhet). Det är tydligt vad Knutson fiskar efter men överbefälhavaren fortsätter att vara återhållsam med sina slutsatser.

Samtalet i söndagens Agenda leder inte till några nya slutsatser eller insikter. SVT:s inramning bygger på redan grundmurade premisser, och ingenting har förändrats. Rysslands annektering av Krim fortsätter, Ryssland upprustar, placerar ut robotsystem, bombar i Syrien. Så ett antal sakförhållanden upprepas och slutsatsen hamras in ännu en gång: det säkerhetspolitiska läget har försämrats. 

Bilden nedan visades i Agenda för att illustrera Rysslands utplacering av robotsystem med räckvidd till Sverige.

skarmavbild-2016-10-17-kl-16-35-29

Den andra bilden är från Natos hemsida. De gröna symbolerna visar “NATO in action.”

skarmavbild-2016-10-17-kl-16-28-05

Utifrån dessa två bilder kan man bilda sig två diametralt olika uppfattningar om verkligheten. I Sverige används den första bilden för att illustrera Rysslands ökade militära närvaro i Europa. Den andra bilden kan av Ryssland och dess allierade användas för att illustrera Natos ökade militära närvaro i Europa. Ur båda bilderna alstras hotbilder och, framförallt, osäkerhet.

Tidigare i år rapporterade Dagens Nyheter om att Ryssland kritiserat Natos utplacering av amerikanska robotsystem i Rumänien. Dagens Nyheter skriver: “Systemet togs i bruk på torsdagen och blir en del av ett större system som ska försvara Nato-medlemmar från ballistiska kort- och medeldistansrobotar.” Notera ordvalet försvara. Natos utplacerade robotsystem är försvar. Rysslands utplacerade robotsystem på ryskt territorium är inte försvar utan hot. Ett grundläggande begrepp som säkerhetsdilemma – det vill säga en dynamik där gränsen mellan offensivt och defensivt försvar blir godtycklig beroende på vilken man tillhör eller sympatiserar med – har blivit blivit en mycket känslig fråga politiskt. Ändå är det som sker just nu ett påfallande klassiskt exempel på ett säkerhetsdilemma men det osynliggörs bakom en till synes utbredd oförmåga att greppa det faktum att en stats militära förmågor kan utgöra ett försvar och hot på samma gång. Konsekvenserna av den dubbelheten är djupgående och värda betydligt mer uppmärksamhet än vad som ägnas dem idag.

Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Filter 

 

Reportaget “Den svenska trollfabriken” som magasinet Filter publicerade i juli i år fick ett mottagande av vissa debattörer och tidningsredaktioner som visade att de blivit mycket förvirrade av ett reportage som inte passade in i den gängse medieberättelsen om Ryssland och Sverige. Johanne Hildebrandt på Svenska Dagbladet skrev: “I tidningen Filters artikel om den ‘svenska propagandan som gör dig rädd för Ryssland’ råder dock en helt annan verklighet. Där är Ryssland offret och det är den svenska regeringen, försvarsmakten och journalistkåren som är mobbarna som drivs av egenintresse.”

I Dagens Nyheter publiceras den 20/10 en ledare av Erik Helmerson som också kritiserar reportaget i Filter. Helmerson skriver:

Artikeln i Filter viftar bort snart sagt allt som Putinregimen sagt och gjort, alla döda, det folkrättsvidiga agerandet och repressionen – det värsta problemet är i själva verket västvärldens, och Sveriges, “russofobi”. Och det sorgliga är att den gör det med ett sådant bekymmerslöst, fnittrande lättsinne över krigshetsarnas rädsla för allt ryskt.

Både Helmerson och Hildebrandt förbiser helt att just detta reportage inte syftade till att kartlägga Rysslands folkrättsbrott eller desinformation utan handlade om svensk media och svenska myndigheters rapportering om och hantering av Ryssland som ett potentiellt hot. Med det inte sagt att det inte går att kritisera Filter men det går knappast att begära att ett reportage ska inkludera en analys av något som det faktiskt inte handlar om.

Helmerson och Hildebrandt verkar ytterst mena att vilka fel och brister svensk medierapportering och svenska myndigheter än må ha, så är Putinregimen och Ryssland långt mycket värre. Att kritisera svenskt agerande blir då per automatik en förminskning av de handlingar som den auktoritära Putinregimen gör sig skyldig till. Det är ologiskt men accepteras som logiskt därför att den enkla berättelsen om det ryska hotet och det försämrade säkerhetspolitiska läget är så vedertagen. Åtminstone i Sverige.

Le Monde rapporterade i somras att Frankrikes president François Hollande i anslutning till ett Natomöte sa:

L’OTAN n’a pas du tout vocation à peser sur les relations que l’Europe doit avoir avec la Russie ; et pour la France, la Russie n’est pas un adversaire, n’est pas une menace (…) La Russie est un partenaire qui, c’est vrai, peut parfois, on l’a vu en Ukraine, utiliser la force. Nous l’avons condamné quand il s’est agi de la Crimée – et nous cherchons (…) à trouver une solution pour la crise en Ukraine.

ung. Nato har ingen som helst talan i hur Europas relationer med Ryssland ska se ut. Frankrike anser inte att Ryssland är en motståndare eller ett hot (…) Ryssland är en partner som, vilket vi har sett i Ukraina, mycket riktigt använt våld och vi har fördömt deras agerande i Krim. Vi arbetar för att hitta en lösning.

Hollandes uttalande är i en svensk kontext mycket märkligt och svårt att förstå eftersom det inte alls överensstämmer med den hårda polariseringen mellan västra och östra Europa som stora svenska medier har ägnat drygt två år åt att mejsla ut.

De oemotsagda motsägelserna 

 

Under diskussionen 2015 om Sveriges vapenexport till Saudiarabien ryckte flera näringslivsföreträdare ut i Dagens Nyheter under rubriken “Sveriges trovärdighet som handelspartner står på spel.” På debattsidan skrev de:

Nu ställs frågan om Sveriges avtal med Saudiarabien ensidigt ska sägas upp som en reaktion på bristande mänskliga rättigheter för den saudiska befolkningen. Vi menar att det vore fel väg att gå. Mot bakgrund av att vi känner handelns påverkan på samhällsutvecklingen och att vi vet att dialog och stärkta relationer är en positiv kraft, vore det ett steg i fel riktning att säga upp avtalet.

Det är talande att dessa näringslivstoppar valde att fokusera på det diffusa ordet ”handel” och låtsats som att diskussionen inte handlade om svensk vapenexport till diktaturer. Vad som implicit kommuniceras är att Sverige ska göra skillnad på diktaturer och diktaturer; bryt kontakten med Ryssland men fortsätt sälj vapen till Saudiarabien.

Det är som Torsten Kälvemark skriver i nätmagasinet Mänsklig säkerhet: “Man sänder särskilda sändebud till Saudiarabien för att blidka den diktatoriske kung Salman men knappast någon företrädare till Moskva för att förklara Sveriges utrikespolitik för Putin.”

Samma slags ologiska logik går igen i Natodebatten och diskussionen om kärnvapen. Anna Kinberg Batra kritiserade nyligen Stefan Löfven och regeringens säkerhetspolitik i en intervju med Svenska Dagbladet (18/10-16):  

Vad innebär FN-resolutionen om att avveckla alla kärnvapen, som regeringen kommer att rösta ja till i generalförsamlingen, för möjligheterna att gå med i Nato?

– Jag tror att alla drömmer om en kärnvapenfri värld. Men det är samtidigt viktigt att debatten om Nato kan vara seriös och öppen och inte blockeras och kortslutas bakvägen. Man behöver ta reda på varför inga Natomedlemmar ställer upp på den här resolutionen.

Finns det en verklig risk för att möjligheten att söka medlemskap i Nato påverkas av att Sverige ställer sig bakom FN-resolutionen?

– Det är det som måste klaras ut.

Alla som är det minsta insatta i Nato vet att det är en militärallians som förlitar sig på innehavet av kärnvapen; “Nuclear weapons are a core component of NATO’s overall capabilities for deterrence and defence alongside conventional and missile defence forces.” Det krävs knappast någon omfattande utredning eller intellektuell ansträngning för att komma underfund med varför Natomedlemmar inte stödjer en FN-resoution vars syfte är att förbjuda kärnvapen. Journalisten nöjer sig med att fråga vilken effekt ett stöd för resolutionen får för en eventuell ansökan om Natomedlemskap men faktum är att Sveriges redan existerande arbete för nedrustning blir helt omöjlig som medlem i Nato.

Motsägelserna tillåts glida förbi oemotsagda och få höjer på ögonbrynen.

Diplomati, folkrätt och förhandling 

 

Det talas mycket om säkerhet, försvar, vapensystem och upprustning i svensk media. Det talas dock mycket lite om diplomati, medling och kulturutbyten. Folkrätten används endast som ett instrument för att mäta Rysslands övertramp men tystnad råder när USA och Nato direkt bryter mot internationell rätt eller gör tveksamma juridiska uttolkningar av Säkerhetsrådets resolutioner. Utan att för den skull urskulda, ursäkta eller bortförklara Rysslands agerande i Krim och Syrien vore det rimligt om omvärldsanalyserna vidgades till att omfattat en kontext och inte endast en aktör. Fredsforskaren Jan Öberg skriver i Counterpunch:

We are witnessing a remarkable increase in tension between the US/NATO and Russia these years – and it can not only be explained by whatever we choose to think happened in Ukraine and Crimea. We find a totally new effort on both sides to use social and other media to tell how dangerous “they” are to “us”.

Istället för att jämte diskussioner om säkerhet och upprustning också föra ett samtal om diplomati, medling, avspänning och nedrustning förlöjligas försök till att föra resonemang som är grundläggande för alla sorts förhandlingar och diplomatiska överläggningar. Exempelvis skriver Helmerson i sin ledare:

Att de “förstår” och därigenom mildrar kritiken mot Kremls agerande gör inte Blix, Hirdman och andra till extremister eller förrädare. Snarare är det en förlängning av den kålsuparteori som präglade Sveriges officiella hållning under kalla kriget, där tal om “avspänning” och “nedrustning” ofta fick gå före entydiga fördömanden av diktaturen Sovjetunionens brutala ockupation av halva Europa.

En av ledarskribenterna på en av Sveriges största dagstidningar kallar alltså indirekt diplomatin – fundamentet som internationell fred och säkerhet bygger på – för “kålsuparteori.” Men något givet motsatsförhållande mellan så kallade entydiga fördömanden och tal om avspänning och nedrustning finns inte. Hela det internationella samfundet skulle gå om intet om det ansågs omöjligt att tala och förhandla med stater som bryter mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Det betyder dock inte att man ska acceptera sådana brott eller att vapenexport till diktaturer är legitimt.

Lars-Erik Lundin, diplomat och forskare på SIPRI, skriver i artikeln “Realism i säkerhetspolitiken?”:

Att vi i väst lägger så liten vikt vid hur vi uppfattas i länder som Afghanistan, Pakistan, Ryssland med flera områden runtom i världen är minst sagt bekymmersamt. Detta är också ett problem för EU – inte bara för NATO. Den nedåtgående trenden i uppfattningen av EU som en god kraft i det internationella samfundet förstärks sannolikt ytterligare ju mer EU:s svar på problemen i Mellanöstern uppfattas som rent defensivt, för att skydda de egna gränserna.

I DN Kultur publicerades 20/10 en artikel om utländsk desinformation om Sverige där Henrik Selin på Svensk institutet säger: “Vi bedömer att det finns stort behov av dialog med människor på ryska språket. Missuppfattningar och sämre relationer motiverar mer dialog.”

Att reflexmässigt avfärda alla analyser som inte plikttroget travar Rysslands folkrättsbrott och militära styrkeövningar på hög för att sedan dra slutsatsen att Sverige måste fördöma Ryssland och ansluta sig till Nato, omöjliggör alla försök till mer djupgående analyser. Det finns mycket mer intressanta diskussioner att föra och mycket mer komplicerade frågor att ställa som varken fråntar Ryssland sin skuld eller Sveriges självklara rätt till ett försvar.

Hur ska egentligen demokratier agera gentemot länder som rör sig i gråzoner mellan bräcklig demokrati, auktoritärt styre och fullskalig diktatur? Om vi nu ser att det säkerhetspolitiska läget försämras, vad kan vi göra för att verka för avspänning? Hur ska mindre stater som Sverige bete sig när stormakterna spelar sitt maktpolitiska spel med världen som insats? Hur kan diplomatin och folkrätten stärkas när militariserade stormakter reducerar diplomatin till ett militärt bihang, struntar i FN och utkämpar “proxy wars” mot varandra?

Men den sortens frågor lämnas inte bara obesvarade utan berörs inte ens. Istället får vi ännu en gång höra om det försämrade säkerhetspolitiska läget.