Publikationer, Rekonstruktion

Rekonstruktion och diversifiering: en handlingsplan för att förbättra samhället

Kritik mot Sveriges militärindustri hörs oftast från vänsterkanten och från fredsrörelser, och kritikerna fokuserar generellt på det ansträngda förhållandet mellan etik och ekonomi. De har i regel varit dåliga på att tillskansa sig makt och kapital som skulle göra det möjligt för dem att realisera sin politik. En stor del av problemet ligger i oförmågan att förena etik och ekonomi. Rekonstruktion och diversifiering av militära företag skulle leda till att det konstruerade motsatsförhållandet löstes upp och att reformer som nedrustning och omställning skulle bli möjliga att genomföra.


Av Sanna Lind, Johanna Hedman och Jonathan M. Feldman

 

Rekonstruktion avser ytterst en omorganisering av ekonomiska institutioner. Det bygger på idén att flera samhällsproblem kan lösas genom att förändra traditionella sätt att strukturera samhället i stort på men också hur man organiserar specifika industrier och  företag. Många arbetsplatser präglas idag av byråkratier där kunskap och makt är separerade och där människorna som påverkas mest av de beslut som fattas har minst att säga till om. I den här texten kommer vi att titta på den militära industrin och dess kontext men rekonstruktion går att applicera på andra områden också. Rekonstruktion är ett verktyg för att skapa en brygga mellan makt, demokrati och kritiska perspektiv som i längden underlättar arbetet för människors gemensamma intressen och behov istället för att gynna kortsiktiga ekonomiska och militära särintressen.

I samhällsdebatten om ämnen relaterade till säkerhets- och försvarspolitik positionerar sig generellt förespråkare för nedrustning och militära budgetreduktioner mot företrädare för försvarspolitiken och militärindustrin. Dessa två läger har helt olika syn inte bara på den svenska vapenexporten utan på säkerhets- och utrikespolitik i stort. Mest tydligt framträder skillnaderna kanske just nu i den svenska Natodebatten. Genomgående ledord för det ena lägret är fred, mänsklig säkerhet och nedrustning medan det andra lägret är betydligt mer fokuserad på ekonomi, teknologi och innovation inom militärindustrin. Dessa parter talar helt förbi varandra i debatter, och företrädare för den första ståndpunkten möter ett stort motstånd när de försöker att övertala det senare lägret om vikten av nedrustning och nedtrappning av vapenexport. Det finns många bakomliggande orsaker till varför kritiska röster sällan får något genomslag i den politiska debatten men en viktig orsak är att man har mycket svårt att visa hur man ska genomföra reformerna som efterfrågas. Om målet kan sägas vara ett demilitariserat samhälle måste man också börja tala om hur vi ska kunna nå dit. Det är här som rekonstruktion och diversifiering kommer in i bilden.

Ett demilitariserat samhälle förutsätter en rekonstruktion av flera av samhällets institutioner. Först då kan nedrustning, civil omställning, militära budgetreduktioner, omdefiniering av säkerhetsbegreppet, minskad vapenexport osv., förverkligas.

Militarismen är synonym med en hierarkisk maktordning där endast ett fåtal individer har makten att sätta agendan. I kontrast till detta leder rekonstruktion till en decentralisering och demokratisering av makten och ekonomin som gör människor delaktiga i, istället för exkluderade från, beslutsfattande processer.

Det militärindustriella komplexet och ekonomisk avkastning

 

Kärnan i den ekonomiska problematiken med ett starkt militärindustriellt komplex är att militära budgetar består av pengar som hade kunnat investerats inom helt andra områden. USA är med sina enorma militärutgifter ett anmärkningsvärt exempel men Sverige har också sin beskärda del av problematiken. Resurser – både ekonomiska och humankapital – investeras i en industri som tillverkar produkter som oftast helt saknar värde utanför det militära. Dessutom bidrar produktionen till klimatförändringar genom sina koldioxidutsläpp och utgör en miljöfara i och med kemikalieanvändningen. Frågan är också hur ekonomiskt lönsamma vapenaffärerna verkligen är när motköpen mellan Sverige och våra handelspartners tas med i beräkningarna.

År 2014 gjorde den svenska regeringen en beställning på 60 nya stridsflygplan av modellen JAS 39 Gripen E. Kostnaden för ett JAS Gripen plan ligger på ungefär 1 miljard kronor. Sammantaget landar slutsumman preliminärt på 60 miljarder kronor men man vet inte säkert – kostnaden kan komma att bli högre och det blir den oftast när det gäller affärer mellan den svenska staten och militärindustrin. Dessa 60 stridsflygplan har en begränsad operativ livslängd och kommer med största sannolikhet att bytas ut eller behöva upprustas inom, högt räknat, tjugo år.

Förutom att en diskussion om den svenska statens dyra militära beställningar skulle göra det möjligt att omfördela resurser skulle även det svenska försvaret gynnas av att det till synes oändliga behovet av JAS Gripen plan avvecklades. Istället för att köpa dyra stridsflygplan skulle pengar kunna investeras i att effektivisera och utveckla hemvärnet.

Det konstruerade motsatsförhållandet mellan ekonomi och etik

 

I diskussioner om nedrustning, omställning och vapenexport lyfts ofta ekonomiska faktorer fram som argument för varför en fortsatt militär produktion är viktig, rent av nödvändig för Sveriges ekonomi. Argumentationen konstruerar ett dilemma där etiska argument möter ekonomiska; antingen väljer vi en demilitarisering av Sveriges försvarsindustri eller så väljer vi en fortsatt ekonomisk tillväxt och teknisk innovation och utveckling. De ekonomiska argumenten mot nedrustning och civil omställning av militärindustrin kan delas in i tre kategorier:

Den första går ut på att industrier verksamma i Sverige kommer att behöva skära ner i personal och omfattning om den militära marknaden försvinner. Detta leder till färre jobbtillfällen och en ökad arbetslöshet i industrisamhällen – samhällen som ofta redan lider av hög arbetslöshet och betydande utflyttning. Följaktligen kan det första argumentet kopplas till två politiska och folkliga oroshärdar: arbetslöshet och utarmning av landsbygden.

Den andra kategorin handlar om militärindustrin som en viktig exportsektor för en fortsatt ekonomisk utveckling i Sverige, och ett fortsatt ekonomiskt välstånd. Bakom dessa argument finns vinstintressen från företagssektorn som bedriver militär produktion antingen direkt eller indirekt som underleverantörer. Det finns också en politisk rädsla för att agera ekonomiskt oansvarigt och att sätta sig emot näringslivet.

Den tredje kategorin går ut på att vi har militärindustrin att tacka för avancerad teknisk innovation och forskning, exempelvis inom Ericsson och Saab, som annars hade varit för dyr och olönsam för att bekostas av enbart kapitalistiska intressen. De ekonomiska argumenten baseras på en kostnadsanalys, men att bemöta etiska argument med vad som är mest ekonomiskt lönsamt skapar ett dilemma där den enda vägen framåt blir att välja antingen ett etiskt förhållningssätt med demilitarisering eller ett ekonomiskt förhållningssätt med ekonomisk lönsamhet. Detta falska dilemma utgör en barriär som försvårar en riktig diskussion om vapenexport, nedrustning och civil omställning. Rekonstruktion av ekonomiska institutioner innebär dock att detta konstruerade motsatsförhållande kan lösas upp; det är inte omöjligt att förena etik och ekonomi.

Demilitarisering genom diversifiering och rekonstruktion

 

Demilitarisering av militärindustrin skulle i praktiken kunna ske genom diversifiering. Det innebär att företag inriktade på den militära industrin anpassar sig antingen delvis eller helt hållet till den civila marknaden. Skillnaderna mellan den militära respektive den civila produktionen och marknaden är mycket stora, särskilt vad gäller organisering av arbetet, budgetsättning och konkurrensförmåga.

Ingenjörer i den militära industrin arbetar sällan med några budgetbegränsningar när de utvecklar sina produkter, vilket står i skarp kontrast till ingenjörer verksamma i den civila industrin. Avsaknaden av budgetbegränsningar möjliggörs av att den militära industrin till mångt och mycket understöds av den svenska staten.

Det statliga stödet har också gjort det möjligt för industrin att inleda stora projekt och utveckla mycket dyra produkter som inga enskilda investerare hade kunnat finansiera. Det här förhållandet mellan den svenska staten och militärindustrin har gjort att den militära industrin är dåligt anpassad till den civila marknaden i en rad avseenden. Dels behöver den militära industrin inte ta hänsyn till skenande kostnader för att göra produkterna konkurrenskraftiga eftersom man redan har en stor centraliserad klient, det vill säga den svenska staten. Dels är man specialiserad på produkter som i stort sett är helt oanvändbara utanför militären och därmed inte efterfrågade på den civila marknaden.

Förutom att militarism utgör en övergripande barriär som försvårar diversifiering existerar det mer konkret ett antal andra svårigheter: den militära spetskunskapen skapar kostnads- och kunskapsbarriärer mellan den civila och militära marknaden,  ledningens organisering av arbetsdelningen och dålig koordination komplicerar reformarbete, och externa militärindustriella intressen utanför enskilda företag motsätter sig diversifiering eftersom man på grund av det rådande systemet trots allt har hög ekonomisk avkastning.

Dessa svårigheter kan överkommas genom att driva grundforskningsprojekt och genom att ställa om den specialiserade forskningen till civila användningsområden. Dessutom kan man förbättra förutsättningarna för innovation inom företag genom att etablera förhållandevis autonoma innovationscentrum inom militära företag.

Ett annat sätt att överkomma svårigheterna är att omstrukurera ägandeformerna inom företagen. Det skulle göra att man får bukt med problemet att reformförslag inom företag i regel måste genomgå flera led i långsamma byråkratiska processer. Byråkratier är till sin natur svåra att förändra och när militärindustriella intressen är involverade kan det försvåra förändringar ytterligare. Makten inom företagsbyråkratier ligger inte helt sällan hos personer som är ovilliga att förändra traditionella system. En förändring av den här byråkratin skulle innebära att ansvar och kunskap inte separeras från beslutsfattande processer utan istället integreras med varandra. Om man därtill kan upprätta kanaler för människor med kunskap inom företaget att på egen hand söka finansiering för sina projekt skulle ledningens makt försvagas. På så vis skulle finansiering och kunskap direkt kopplas samman med varandra.