Encyklopedi, Litteratur

Prima Materia: texter i urval av Eva Moberg

Prima materia: texter i urval publicerades 2003 och är en samling texter av Eva Moberg skrivna mellan 1960-talet och 00-talet. I Prima materia får läsaren en översikt av hennes texter. Moberg var en radikal debattör som skrev om bland annat feminism, militarism och demokrati. Med sällsynt skärpa och syrlighet diskuterar Moberg politiska frågor som är lika relevanta nu som då. Vi lever återigen under hot om krig, stater producerar och säljer enorma mängder krigsmateriel, och trots att vi inte längre talar om det i samma utsträckning som under kalla kriget kvarstår kärnvapenhotet. Moberg tog ställning för feminism och demokrati och motsatte sig militarismens alla uttryck men hon gjorde sina ställningstaganden utan att låta sig kategoriseras i några fack. Hon kritiserade Alva Myrdal och Viola Klein för hur de såg på kvinnor och vad de kallade för “kvinnans två roller” medan Moberg menade att “män och kvinnor har en huvudroll, den som människor. ” (s.14)

Moberg tog avstamp i tidigare generationers feministiska kamp och lyfte fram det arbete som Fogelstadsgruppen och Tidevarvet har gjort för den demokratiska och feministiska utvecklingen i Sverige. Utan dessa radikaler skulle Sverige med stor sannolikhet inte se ut som det gör idag. Lika lite som Elin Wägner, Ada Nilsson och Elisabeth Tamm bör förpassas till historien, lika lite bör vi låta Eva Moberg glömmas bort. Istället borde vi läsa deras texter, diskutera dem, och upptäcka hur mycket av deras tankegångar och argument som är applicerbara på den tid som vi lever i nu.

 

Kvinnans villkorliga frigivning (1961)

Moderskärleken är historiens mest exploaterade känsla, inte endast i de enskilda fallen utan också i det stora sociala perspektivet. Att hävda kvinnans rätt som individ i förhållande till barnets rätt, är detsamma som att bli ansedd asocial, onaturlig, okvinnlig, omänsklig, rabiat m.m. Jag ska inte heller gå så långt som till kravet att barnets intresse ska inordnas moderns. Vad man måste kräva är, att den oerhört betungande uppgift – moraliskt, socialt, fysiskt, psykiskt – som vilar på mödrarna fördelas lika mellan dessa, fäderna och samhället. sidan 12

 

Antikrigsförklaring (1984)

Att sluta krigsfostra innebär till exempel att klargöra de ekonomiska samband som gör det möjligt att sex miljoner kronor per minut går till rustningar i världen, medan 500 miljoner människor svälter och stora delar av mänskligheten saknar rent dricksvatten. sidan 118

Det råder en selektiv tolerans i mänskliga samhällen. Den fungerar på det sättet, att man tolererar praktiskt taget vad som helst hos den företeelse som man har vant sej att se som normal och riktig, medan man tolererar ytterst lite hos den företeelse som alltid betraktats som onormal och oriktig. sidan 119

»Det är inte vapnen som för krig, det är människor.« Detta hävdas ofta gentemot dem som vill nedrusta eller stoppa vapenexport. Och visst är det sant. Men det underliga är att denna insikt sällan tillämpas av dem som framför dem. För den betyder ju att vapenhanteringen hos motsidan egentligen saknar betydelse i jämförelse med tankarna, känslorna och föreställningarna hos människorna där. Försvars- och säkerhetsarbetet borde i enlighet med denna insikt gå ut på att lära sej förstå motsidan, vidga kontakterna med dem och vinna deras förtroende på alla plan, istället för att envist begränsa sej till att rusta, precis som om det vore motsidans vapen som förde krig. sidan 119

 

I den djupa sömnens tid (1978)

Snart lika skrämmande som stormakternas djävulsspiral av rustningar är den breda allmänhetens resignation, eller rent av likgiltighet, även i välinformerade länder. Det är inte så förvånande att statsmännen ständigt tillmötesgår militära krav på större och »bättre« vapensystem när trycket från medborgarna att stoppa galenskaperna är så lamt och halvhjärtat, där det alls finns. Å ena sidan starka påtryckningar från militär, forskare, vapenindustri, fackförbund och politiska hökar, å den andra sidan bara vaga och allmänna önskningar om nedrustning från »människorna«. sidan 130

 

Är krig naturligt? (1986)

Man lever inte i en demokrati eller i frihet, när några avlägsna figurer – oåtkomliga för påverkan och ansvarsutkrävande – när som helst kan besluta om att ens liv och allt liv på jorden ska förvandlas till helvete. sidan 146

Horst Eberhard Richter framhåller att sinnesförfattningen hos stora delar av befolkningen i de två blocken [under kalla kriget] helt stämmer överens med de medicinska kriterierna på paranoia, förföljelsemani:
– Man tror att alla åtgärder som motparten vidtar har ett aggressivt syfte.
– Uppfattningen om motparten får inte och kan inte korrigeras.
– Alla försök i den vägen i det egna lägret tolkas som slug manipulering från motparten.
– Vad den egna sidan gör är alltid befogat, hur aggressivt det än är.
– Man ser inte den fara man löper genom sina egna åtgärder. sidan 148

 

Ada Nilsson (1964)

Att idag läsa igenom de fjorton årgångarna av Tidevarvet är en märklig upplevelse. Man finner en total frånvaro av taktik och opportunism och en ständig närvaro av ärligt engagemang. Elisabeth Tamms och Elin Wägners ledare är syrliga och genomskådande. Bland medarbetarna märks, förutom Fogelstadgruppen, namn som Klara Johanson, Emilia Fogelclou, Karin Boye, Moa och Harry Martinson. Tidningens två hjärtepunkter är freden och jämlikhet mellan könen. Man kämpar för internationalism, för liberalare utlänningspolitik, för behörighetslagens fulla tillämpning, likalönsprincipen, mot rasdiskriminering. Man angriper fascismen i mitten av 20-talet, nazismen redan i 30-talets början. När andra tidningar sysslar med jubileer, patriotism, kunglighet, ordensregn och utnämningar sysslar Tidevarvet med hälsovård, psykologi, uppfostrings- och livsåskådningsfrågor. Man startar till och med en egen upplysningsbyrå i sexualfrågor med Ada Nilsson som självskriven föreståndare. Det var den första i sitt slag i landet. sidan 265

 

Eva Moberg, Prima materia: texter i urval, Ordfront, Stockholm (2003)