Grön ekonomi, Publikationer, Rekonstruktion

Civil omställning: från militärindustri till nedrustning och rekonstruktion


Av Micaela Wannefors, Sanna Lind och Johanna Hedman

 

Nedrustning och icke-spridning är politiska frågor som i regel drivs med hjälp av hänvisningar till de etiska problemen med storskalig vapenproduktion och vapenexport. Ofta framhävs också de logiska felsluten bakom tron på att en stark militär kan garantera fred i en vidare bemärkelse än bara tillfällig frånvaro av konflikter och krig. Det är inget fel i sig med den här sortens argument men problemet är att det är mycket svårt att övertyga människor som är mer fokuserade på ekonomi än etik att nedmontera en industri som historiskt sett har betraktats som viktig för ekonomin, säkerheten och den teknologiska utvecklingen i Sverige.

Det räcker inte med att ringa in de etiska problemen med den storskaliga vapenproduktionen utan att också formulera en handlingsplan som adresserar  ekonomiska aspekter. För att nedrustning på allvar ska kunna genomföras krävs det att industrierna som idag tillverkar och exporterar krigsmateriel ställs om till civil industri.

När det idag talas om omställning är det nästan uteslutande i termer av grön omställning från ett samhälle beroende av fossila bränslen till förnyelsebara energikällor eller från hög grad av industriproduktion till postindustriellt tjänstesamhälle. Omställning av militärindustrin till civil produktion är inte alls lika vanligt förekommande och utelämnas regelmässigt ur diskussioner om fred och nedrustning. Men det är i längden omöjligt att föra en meningsfull diskussion om dessa frågor utan att också belysa underliggande ekonomiska aspekter som försvårar nedrustningsarbetet.

Motståndet mot nedrustning och omställning grundar sig vanligtvis i ekonomiska beräkningar på antalet anställda i den militära industrin och man påpekar hur många som skulle bli utan jobb om den militära industrin kraftigt reducerades. Man anser att Sverige gynnas av den militära industrin ur både ett ekonomiskt perspektiv och ur ett neutralitetsperspektiv; genom att försörja sitt eget försvar behöver inte Sverige förlita sig på försvarsallianser eller andra länders vapenindustrier för att beväpna sig. Det finns flera problem med det här synsättet men mest påfallande är det faktum att Sverige inte ens i nuläget – som en av de största vapenexportörerna i världen – är självförsörjande och oberoende av andra stater för att kunna producera krigsmateriel.

Att Sveriges ekonomi skulle vara beroende av vapenindustrin stämmer inte. Exportintäkterna från krigsmateriel för strid (KS) och så kallade övrig krigsmateriel (ÖK) utgjorde mellan 2009 och 2014 omkring 1 % av Sveriges totala exportintäkter (Regeringens skrivelse 2014/15:114, Strategisk exportkontroll 2014 – krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden). Antalet anställda inom KS- och ÖK-industrin uppgår enligt Soff (Säkerhets- och försvarsföretagen) inte till mer än 16 000 individer. Med det sagt behöver vi dock ta hänsyn till att ekonomin på vissa orter är beroende av den militära industrin. Soff samlar 42 svenska företag på ett 70-tal orter runt om i landet som i varierande grad är beroende av militära beställningar. För att kunna driva nedrustning på ett realistiskt sätt behöver vi ta med detta i beräkningarna.

Det krävs alternativ till den militära produktionen för att motverka arbetslöshet och i förlängningen även konflikter som rasism och andra destruktiva krafter som tenderar att frodas då människor känner sig förbisedda eller överkörda. Vissa företag producerar redan produkter som har både civila och militära användningsområden, eller som enkelt kan göras om till civila produkter, andra har en kompletterande civil industri som skulle kunna utvecklas vid en nedläggning av den militära delen. Omställning skulle innebära störst utmaning för de företag som har satsat på produkter som är svåra att använda i andra sammanhang än militära och som saknar motsvarande funktion på den civila marknaden. Det betyder dock inte att den kompetens som finns inom företaget är oanvändbar, däremot måste troligtvis själva industrin byggas om eller viss personal omskolas. Det kräver att staten är beredd att satsa på omställning och att en sådan process förankras hos befolkningen både inom och utanför de berörda orterna.

Genom att utnyttja den infrastruktur som redan finns uppbyggd kring militärindustrin och rikta fokus och resurser på att istället producera vindkraftverk och energisnåla transportsystem kan vi inte bara stärka de bruksorter som i dagsläget är beroende av militära beställningar (vilka kommer stötvis och är beroende av ökad oro på hemmaplan och i omvärlden för att kunna gå runt utan statliga anslag) utan också stärka Sveriges ställning internationellt. Sverige kan på ett långt effektivare sätt värna neutralitet och alliansfrihet genom en egen effektiv energiproduktion samt givande handelsavtal med andra länder.

När frågor som säkerhet, miljö och fred länkas samman kan vi synliggöra de reella kostnaderna för det militärindustriella komplexet. Kostnaden kan inte rakt av bedömas utifrån exportvinster utan vi måste också fråga oss vad vi kunnat göra istället. Vi måste kunna väga olika produktionsvärden mot varandra och diskutera de långsiktiga utfallen av den politik vi väljer. Det finns god potential att utveckla grön energiproduktion inom Sveriges gränser men resurserna behöver omfördelas. Problemet ligger inte främst i brist på resurser utan i bristande kunskap och politisk vilja att driva och genomföra långtgående och omfattande reformer.