Militarism, Publikationer, Rekonstruktion

En hyllning till John “Tito” Gerassi

Gerassi förklarade en gång att de radikala lider av två dilemman. Det första dilemmat består i att de antingen blir så absorberade av att skaffa sig makt att de sugs upp av systemet eller så gör de sig själva ofarliga genom att inte ha någon makt alls. Det andra dilemmat är att de blir så rädda för att sälja ut sig att de blir helt och hållet marginaliserade. Mellan det utspädda varumärket socialdemokrati och infantil vänsterism måste det finnas en tredje väg att gå.


Av Jonathan M. Feldman, översatt från engelska av Johanna Hedman

 

Människor som vi tar för givna kan tas ifrån oss. Vissa av dem är hjältar, mentorer, referenspunkter. De är som solsystem för oss, vi cirkulerar runt dem eller de runt oss. De skapar ett slags bakgrund för oss att mäta världen mot, de hjälper oss att se var saker och ting är och hur vi kan hitta dem. Vi engagerar de här personerna. De engagerar oss. Det finns ett slags balans, till och med en logik, som vi kan använda oss av när vi tänker på det förflutna, nuet och framtiden. John Gerassi var för mig en sådan person. En mentor, vän och politisk kompass. Den sortens person som man inte alltid håller med trots att man vet att man oftast är den som har fel när man är oense. Ett slags profet som ofta sa och gjorde impopulära saker, nödvändiga saker. Han var karismatisk, utmanade sina studenter, men visade alltid respekt och vann över många som anammade hans syn på politiskt engagemang.

John Gerassi dog den 26 juli 2012 i New York. Han var en brygga för många av sina studenter och för de som kände honom mellan amerikansk radikalism å ena sidan och engagerad politik stöpt av vänsterintellektuella i Paris, latinamerikanska revolutionärer och 1960-talets afrikansk-amerikanska militanter å andra sidan. Han föddes i Paris den 12 juli 1931, mitt emot ett kafé där hans pappa Fernando Gerassi, Jean-Paul Sartre, konstnärerna André Breton, Marc Chagall och Joan Miró satt samlade. Han kom till USA med sina föräldrar 1940. För sina vänner var han känd som ”Tito” och hans karriär började som konstkritiker och journalist, senare blev han akademiker och aktivist, särskilt aktiv i rörelsen mot Vietnamkriget och rasismen i USA. Gerassi skrev för flera tidningar och publikationer, däribland The Nation, The New Republic, The New York Review of Books, The Saturday Evening Post och The Guardian. Han var korrespondent för The New York Times och för Time Magazine där han vid tjugofyra års ålder blev den yngsta skribenten någonsin. Gerassi undervisade vid New York University, San Fransisco State University, The University of Paris (XII Vincennes), the JFK Institute of the Free University of Berlin, UC Irvine, Bard College och i slutet av sin akademiska karriär framförallt på Queens College. Gerassi stakade ut politiska positioner långt vänster om de flesta av sina kollegor. Hans sätt att resonera var djupt och filosofiskt, uppbackat av erfarenheter från ”the highs and lows” under efterkrigstiden.

Gerassi var utmanande och skrytsam, överdrev ibland, och naggade stundtals på fakta, men det borde inte tolkas som karaktärsbrister utan snarare som uttryck för det faktum att han tyckte om att leva på gränsen mellan konst och politik där allt var möjligt och där kreativiteten skapade sina egna fakta. Gerassi skrev pjäser och publicerade en politisk roman med titeln The Anarchronists. När Gerassis pappa blev general i det spanska inbördeskriget tvingades han lägga ner sina målarpenslar och bli en politisk man. Den här korsningen mellan konst och politik hjälpte Gerassi att förstå drivkraften bakom Sartres idé om politiskt engangemang.

Gerassi erkände att han hade ärvt sitt politiska medvetande av sina föräldrar. Hans pappa hade insisterat på att Gerassi skulle studera vid en fransk skola eftersom han såg att Gerassi höll på att glömma bort sin franska. På skolan sa Gerassi till en präst, Père Farine, att han ville bli katolik på grund av Dorothy Days arbete som katolik. Prästen presenterade Gerassi för Dorothy Day som skickade honom att arbeta på ett ”Friendship House” där han lärde känna Thomas Merton, förmodligen den viktigaste filosofen inom katolicismen. Gerassi beskrev den franska skolan som en vändpunkt där han blev politiskt aktiv. Trots att Gerassi själv inte var religiös beundrade han religiösa människor som Farine och Day därför att de kämpade för någonting: ”By putting themselves into a context larger than themselves, which in their case is a God, they are able to appeal to the general public.” Gerassis fransklärare insisterade på att han skulle söka till Columbia University och han blev antagen på grund av sina kunskaper om författare som Dostojevskij, Dos Passos och Faulkner. Att läsa Richard Wrights Black Boy (en självbiografi publicerad 1945), Dos Passos och Hemingway gjorde att Gerassi politiserades. Han förklarade att man kan inte läsa sådana författare och böcker och ”not have politics.”

Gerassi skrev och redigerade böcker om Sartre, Camilo Torres, Fidel Castro, Che Guevara, om de amerikanska bombningarna i Vietnam, Latinamerika och om brotten som eliterna begår. Hans mest välkända bok The Great Fear in Latin America publicerades 1963 och handlade om imperialism och exploatering i Latinamerika. Boken ledde till han blev känd bland latinamerikanska och amerikanska vänsterkretsar. Gerassi var inte bara Jean-Paul Sartres “non-godson” utan han kom också genom sitt arbete som journalist i kontakt med en rad kända intellektuella, konstnärer och aktivister. På Londonkonferensen ”Dialectics of Liberation” var Gerassi en av talarna på en talarlista som innefattade personer som Stokely Carmichael, Paul Goodman, Allen Ginsburg, R. D. Laing, Herbert Marcuse och Paul Sweezy. Det var juli 1967, och Gerassi vara bara trettiosex år gammal.

14331727_761592037316285_1067501000_n

Gerassi kastade sig in i kampen mot Vietnamkriget. Det var på många sätt hans avgörande ögonblick, hans personliga motsvarighet till Sartres kamp mot fascism, engagemang och la résistance française. Gerassi var flytande i engelska, franska och spanska och reste och upplevde stora delar av världen; gatorna i New York som tonåring, kaféerna i Paris med Sartre och Beauvoir, den latinamerikanska djungeln med revolutionärer, och London där han förde ett slags exiltillvaro (delvis som en reaktion på den våg av underkuvelse som följde antikrigsrörelsen).

Gerassi växte upp i centrum av den konstnärliga och politiska världen i Europa. Hans pappa, Fernando Gerassi, var en konstnär som härstammade från en av de judiska familjerna som drivits ut ur Spanien av inkvisitionen. Vid ett tillfälle sa Sartre att Fernando hade påverkat honom mer än någon annan levande man. Hans mamma hette Stepha Awkykowich, var av ukrainskt-polskt ursprung och nära vän till Simone de Beauvoir. Eftersom Gerassi växte upp i ett politiskt hem valde han till en början att distansera sig från politiken. Han förklarade att det var ett slags revolt mot en revolt. Men med en familj som var tätt knuten till kretsen runt Sartre, Beauvoir och Picasso var Gerassi aldrig långt bort från politiken.

På Columbia University gick Gerassi på föreläsningar av C. Wright Mills, den intellektuella föregångaren till The New Left (en bred politisk rörelse i USA under 60- och 70-talen). Liksom Sartre ansåg Mills att etik måste dominera politiken och inte rätta sig efter den. Det här etiska förhållningssättet krävde ett politiskt engagemang – ett engagemang för att bryta mot förtryckande normalitet, för att knyta band med andra, och för att överskrida individualism och passivitet.

Engagemang och motsägelser

 

Under en period av sitt liv levde Gerassi vad han själv ansåg vara ett normalt och borgerligt liv som definierades av hans äktenskap, hans välbetalda arbete på Newsweek magazine, en bekväm bostad, och en distans från det slags risker som existentiella radikaler anser göra livet meningsfullt. Enligt Sartre och Gerassi borde en ”man of action” riskera sådana förhållanden medan han engagerar sig i politiska rörelser som gör ett borgerligt liv svårt att upprätthålla. Gerassi sa att man måste döma individer utifrån hur de lever. Hur vi konsumerar och lever våra privata liv avslöjar trots allt mycket mer om oss än våra politiska engagemang. Men det finns givetvis undantag. Människor som lever motsägelsefulla liv, som omfamnar systemet samtidigt som de opponerar sig mot det. Hans mentor, Sartre, var symbolen för ett sådant motsägelsefullt liv. De här konstrasterna och motsägelserna förklarar hur medelklassen kunde leda revolutionära protester och därmed gå emot sin egen samhällsklass. Vissa levde luxuösa liv samtidigt som de protesterade mot det system som gjorde deras liv i överflöd möjligt.

Gerassis liv förändrades när Vietnamkriget började. Han kunde inte fortsätta att leva som han gjorde. Han åkte till Nordvietnam för att dokumentera de amerikanska krigsbrotten; bombningarna av skolor och sjukhus, napalmen som föll över vietnameser, den totala förödelsen av civila områden. Vid ett tillfälle gömde han sig medan amerikanska bomber föll omkring honom; sitt eget lands potentiella offer. Vietnam lämnade bestående intryck på Gerassi och han ville inte återvända till USA och fortsätta leva ett liv utan riktigt engagemang. Han blev betraktad som ledaren för ett studentuppror på San Franscisco State University. Under en demonstration skadades han av en polis och skadan skulle komma att bli livslång och resultera i hälsoproblem. Gerassi kände andra radikaler som bröt mot lagen och som fängslades. De såg hela tiden kontrasten mellan det normala livets rationalitet i irrationella och absurda tidevarv.

En sommar berättade Gerassi för mig att en ganska välkänd New Left intellektuell, känd för att predika mot vänsterns överflöd, hade kontaktat honom och frågat om han ville ansluta sig till The Weather Underground (en militant revolutionär vänstergrupp verksam under 60- och 70-talen) . ”Gör inte sånt”, sa Gerassi. ”Skriv bara istället. Du är mer effektiv på det sättet.” Det var ironiskt med tanke på hans inställning i andra sammanhang som verkat antyda att det måste finns ett val mellan den intellektuelles återhållsamma politik och den radikales intensiva politik. Det existentiella valet mellan politiskt engagemang och borgerlig normalitet hade utvecklats till något absurt.

Gerassi förklarade en gång att de radikala lider av två dilemman. Det första dilemmat består i att de antingen blir så absorberade av att skaffa sig makt att de sugs upp av systemet eller så gör de sig själva ofarliga genom att inte ha någon makt alls. Det andra dilemmat är att de blir så rädda för att sälja ut sig att de blir helt och hållet marginaliserade. Mellan det utspädda varumärket socialdemokrati och infantil vänsterism måste det finnas en tredje väg att gå.

Logik och känslor: mellan frihet och våld

 

DG Cooper skrev i en text om Sartre att ”our roles are always future structures. They are tasks to be carried out, traps to be avoided and so on.” Erich Fromm förklarade den politiska betydelsen av sådana roller i ”Disobedience as a Psychological Problem”:

The organization man has loss the capacity to disobey, he is not even aware of the fact that he obeys. At this point in history the capacity to doubt, to criticize, and to disobey may be all that stands between a future for mankind and the end of civilization.

Gerassi levde enligt den här principen. Han kämpade mot ett system som främjade våld, försämrade civila fri- och rättigheter, elitens växande dominans, och eskalerande militarism. Han reste till både Vietnam och Iran när USA var på väg att införa sanktioner mot båda länderna och det amerikanska justitiedepartementet varnade att de som bröt mot reseförbudet riskerade att få upp till tio års fängelse och 50,000$ i böter. Gerassis olydnad reflekterade ett sätt att leva och vara.

När Gerassi berättade varför Sartre valde honom till att skriva sin självbiografi skrev han:

I think Sartre chose me to write his biography because in his eyes, without sounding too arrogant, I was first of all a doer, a political activist, a philosophy student turned journalist and then ”militant” who thought about theory at his desk alone, and did his writing as a consequence of his praxis, as a consequence of analyzing the forces in battle in a world basically dominated by the rich and the rogues, by greed and guile.

Gerassi reagerade och agerade först, sedan analyserade han. Sartre förklarade vid ett tillfälle för en grupp av Gerassis studenter:

It’s always those who have power who say ’calm down, let’s talk rationally, let’s be sensible.’ It is always those with power that insist being emotional is being weak. In the home, the powerful are men. That’s why the best way for a housewife to argue against her calm, rational ’provider’ is to throw the plate of rice in his face.

Gerassi sa en gång något liknande: ”The liberal thinks only in terms of logic. The fascist only in terms of emotions.” Tricket var att på något sätt kunna göra både och: tänka i logik och känslor samtidigt. Gerassis kritiker ansåg att han agerade utan att tänka men genom känslomässig logik och empati fullföljde Gerassi handlingar som konformismens logik bedrägligt enkelt kan förvrida till något irrationellt. Gerassi bröt mot den liberala logiken på San Fransisco State University där han anslöt sig till studenter som utmanade en konformistisk rationalitet som berövat afroamerikanska studenter deras medborgerliga rättigheter och som rättfärdigade universitetets militära samarbeten.

Att kämpa mot systemet var alltid det första steget mot att undfly dess avhumaniserande rationalitet. Gerassi menade att ”the rationale for revolutions is usually not for anything but against something”. Här framträder behovet av både logik och känslor tydligt. Gerassi skriver: ”the spontaneous rejection of an established order or structure is first motivated by anger, frustration, injustice and/or inequality, which are all negative.” The New Left i USA var ett resultat av att medelklassen också hade börjat opponera sig mot systemet på samma sätt som marginaliserade grupper hade gjort långt innan. Gerassi skrev att efter 1950-talet visste Amerikas unga redan vilket slutet samhälle deras land hade blivit. De kände att systemet ville att de skulle bli lydiga och avhumaniserade kugghjul. Och människor inom The New Left upplevde att systemet kvävde dem. ”The air they must breathe”, skrev Gerassi, ”precisely because they are middle class was the air of ’not by bread alone’.” Det gjorde The New Lefts uppror till ett medelklassuppror men det gjorde det varken mindre äkta eller mindre seriöst. Några, som till skillnad från sina föräldrar inte var traumatiserade efter den stora depressionen, protesterade genom att dra sig ur systemet. Andra offrade sin samhällsstatus och prioriterade solidaritet framför de privilegium som deras samhällsklass medförde. Gerassi ansåg att det som hände i Oakland i oktober 1967 under Stop-the-Draft Week och under strejken på San Fransisco State University senare samma år var av särskild betydelse därför att båda händelserna demonstrerade en solidaritet mellan vita och svarta, där vita riskerade sina privilegium genom att protestera mot systemet med hjälp av ännu mer militanta aktioner än tidigare.

Gerassi skrev senare: ”Historically, progress has always come about through violence.” Han trodde att revolutioners och sociala rörelsers våld i regel var ett slags självförsvar, en reaktion på systemets våld. Ändå var det inte så enkelt. 1969 skrev Gerassi att ”New Left kids who are too impatient with the system and want to overthrow it […] destroy private property, hurt innocent bystanders, and even resort to sabotage and terrorism […] they were setting up new values which carry with them a basic disrespect not only for law and order, but also for the worth of individual men.” Flera år senare kritiserade han The New Left rörelsen för att ha varit passiv när Martin Luther King mördades: ”100 US cities on fire and every black community vented its rage. But the white movement stayed home, watching on TV. The black-white alliance which had emerged in Oakland and San Fransisco by students opposed to war and racism was destroyed.”

I maj 1970 sköts fyra vita studenter ihjäl av Ohio’s National Guard medan de demonstrerade fredligt mot att deras universitet understödde kriget. Deras död resulterade i ett klimat av rädsla. Några veckor senare, under en middag i Greenwich Village, sa Jerry Rubin (tidigare en nära vän till Gerassi): ”I’m going to quit. They’ve always been able to kill blacks. But now, Kent state shows they’re willing to kill whites to keep their power. I don’t want to die.”

Risktagande, mening och engagemang

 

Jag kom i kontakt med ”the politics of commitment” för första gången som ung student på Bard College. Det innebar utmaningar för mig som person men det var nödvändiga utmaningar. Nödvändigt svårt. Jag var ganska naiv och Gerassi skrev i en kommentar till en av mina första uppsatser att jag hade en tendens att tänka i klichéer. Att bryta sig loss från etablerade tankemönster var inte alltid så lätt.

Gerassi observerade att revolutionärer som Jesus, Martin Luther King och Malcolm X var marginaliserade, om inte ignorerade, medan de levde men blev glorifierade och placerade på piedestaler efter sin död. Att göra uppoffringar innebär att man kan förlöjligas, bli avvisad, marginaliserad, eller ännu värre – dödad. Men både Sartre och Gerassi menade att acceptera normalitet och spela död när man faktiskt är vid liv är att riskera att drabbas av ett slags äckel för sig själv och för världen, ett slags intighet som vi rationaliserar bort som normalt.

Finns det en väg ut? Gerassi blev allt mer cynisk inför möjligheterna till att förändra USA. Han såg utvecklingen, eller bristen på utveckling, under Obamas tid som president, hur civila fri- och rättigheter hela tiden begränsas, hur det militärindustriella komplexets makt och inflytande fortsätter växa. Gerassi ansåg att Occupy rörelsen i allt väsentligt hade dött. Han levde fortfarande när polisen i New York attackerade Occupy läger i Zuccotti Park. Gerassi hade personligen upplevt flera politiska cykler av förtryck och proteströrelser. Han hade sett samma saker upprepas tidigare, kanske hade han blivit trött på bakslagen som väntade bakom framgångarna.

Gerassi noterade att ett centralt organisatoriskt problem hos sociala rörelser som The New Left består i att de måste kunna balansera nödvändigt tillskansande av makt med de problem som maktcentralisering leder till. I en intervju sa han:

I guess the question for present and future revolutionaries is: how do you democratize a movement that is involved in the seizure of power where, by definition, power corrupts?

Aktiviströrelser måste kunna transformera sig till institutioner som fungerar mer effektivt än institutionerna som de vill bekämpa. Gerassi observerade att man inom The New Left associerade organisering med stalinism men han menade ändå att någon form av organisering var nödvändig därför att utan organisation ”we remain isolated and thus ineffective […] and without an organization we can be eliminated either by being bought or by being physically silenced.” Han motsatte sig den sortens centralisering som marxister och leninister propagerade för och trodde istället på att ledarnas uppgift är ”to convince the people to take part in the process, to realize that they are the process, to help instill consciousness.”

Gerassi trodde på utopiska alternativ och i likhet med Paul Goodman skissade han på förslag på hur samhället kan omorganiseras och rekonstrueras. Mycket av hans fokus upptogs av imperialism, revolution, förtryck, orättvisor men han motiverades också av idéer om hur ett alternativt samhälle skulle kunna se ut. Han inspirerades av vad Che Guevara skrivit i ”Man and Socialism in Cuba” där Guevara talade om att ”an ideological and cultural mechanism must be developed which will permit experimentation.” Gerassi ansåg att ett sådant experiment skulle innebära ”getting rid of all cars and planting trees in the middle of Fifth Avenue.”

Ett levande arv efter Gerassi är alla de studenter som han hade genom åren. När jag hade Gerassi som lärare hade han några år tidigare avslutat en serie djupgående intervjuer med Sartre. En betydande del av ”post-Sartre New Left” rörelsen har nu tynat bort. Men Gerassi importerade essentiella delar av den franska versionen av The New Left till USA och förde vidare Sartres idéer till en ny generation av studenter och aktivister på andra sidan Atlanten.

Sartre sa att vi bör döma tidevarvet utifrån människan och människan utifrån tidevarvet. Gerassis liv och hans sista bok Talking with Sartre ger oss ledtrådar till hur vi kan uppta ett intellektuellt och politiskt utrymme, ett engagerat tredje utrymme, som stärker demokratin. Det här utrymmet måste baseras på tron att individer kan göra skillnad, att liv inte endast definieras av ansiktslösa strukturer och byråkratier, att människor är fria att välja efter givna omständigheter. Nyckeln till frigörelse ligger i att veta och känna att sådana val existerar, och att valfriheten innebär utrymme för handling. Genom att kritiskt analysera samhället erbjöd Gerassi sådan kunskap och känsla till sina studenter och läsare. Genom att förklara ansvarets existentiella logik och genom att leva ett liv präglat av politiskt engagemang inspirerade han känslor som fortfarande kan leda till handling istället för passivitet. Vi behöver intellektuella hjältar, män och kvinnor, som väljer att utnyttja det engagerade tredje utrymmet för handling och som därigenom blir våra förebilder. En sådan person var Tito Gerassi. Han har inspirerat många och kampen fortsätter.