Mediebevakning, Säkerhet

Frånvaron av en nyanserad debatt om säkerhetspolitik


Av Micaela Wannefors

 

Med anledning av att delar av regeringens utredning om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten blivit kända lyfts svensk säkerhetspolitik och ett eventuellt Natomedlemskap ännu en gång upp på agendan i svensk medierapportering. Bland annat debatterades ämnet av Allan Widman (L), försvarsutskottets ordförande, och Stig Henriksson, ledamot i försvarsutskottet och försvarspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, i Sveriges Radios P1 Morgon den 2 september 2016.

Utredningen har ännu inte offentliggjorts, utan presenteras med största sannolikhet under nästa vecka, men utan att analysera läckta delar av utredningens innehåll (av analytiskt och ej ställningstagande karaktär) är bevakningen i svensk media ytterligare ett exempel på den ensidiga debatt som förs inom ämnet svensk säkerhetspolitik, där man kan skönja följande karaktärsdrag:

  • Svensk media vidmakthåller en ytlig analytisk plattform för debatt, må vara av bekvämliga eller nyhetsvärderingsskäl. I debatten i P1 Morgon låter man representanter från två välkänt motsatta läger – Vänsterpartiet och Liberalerna –, tillika väletablerade legitima röster i den svenska säkerhetspolitiska debatten, vädra sina standardargument.
  • Avvikande ståndpunkter eller representanter från civilsamhället ges inte uttrycksutrymme i traditionell medierapportering.
  • Begreppet säkerhet och svensk säkerhetspolitik rör sig inte utanför de konventionella definitionerna, utan hålls fast i militära termer.
  • Svensk medias säkerhetsparadigm utmanas inte, utan fortsätter begränsas till Sveriges (militär)strategiska position i Östersjöområdet, Rysslands aggressiva upprustning, avskräckningspolitik, konfliktavhållning och Natos förmåga eller icke-förmåga att bidra till trygghet och säkerhet för det svenska folket.

Bara under 2016 har vi sett flera exempel på hur svensk medierapportering i säkerhetsfrågor har ett genomgående beteende av att avlegitimisera och frånkoppla alternativa röster, ståndpunkter och representationer, trots folklig förankring. I Sveriges främsta och mest tongivande nyhetskanaler – och i synnerhet våra stora dagstidningar Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – ser vi hur debattartiklar och ledare som inte bara förespråkar ett Natomedlemskap, utan även förminskar och fasar ut den motsatta ståndpunktens mediala utrymme, avlöser varandra. I DN:s debattartikel “Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato” (6/1) argumenterar exempelvis en rad av tidningen titulerade ”försvarsdebattörer” för att det är rädslan att provocera Ryssland som ytterst ligger till grund för svenskt Natomotstånd.

Natodebatten har i svensk media i mångt och mycket reducerats till ett outtröttligt ogiltigförklarande av meningsmotståndare, både i fråga om sakargument och i definitionen av legitima röster i försvarsdebatten. Den senare tendensen belyser Erik Helmerson i sitt ledarinlägg “Bra att kulturen talar Nato” (28/1), publicerad i samband med och som reaktion på presentationen av den politiskt oberoende Natoutredningen, med Lars Ingelstam i spetsen: ”Med sin Natoutredning, som läggs fram i dagarna, sluter sig Oscarson till en historisk kör av intellektuella som envisas med att pålästa peta i politiken – Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Sara Lidman… Det är både utvecklande för debatten och modigt.”

Almedalsveckan (3-10/7) sammanföll i år med Natos toppmöte i Warszawa (7-9/7), och vips fick svensk nyhetsrapportering ett guldläge att under en mer än en veckas tid återigen ge den svenska säkerhetspolitiska debattens mest etablerade röster utrymme att reflektera över Sveriges vara-eller-icke-varande i Nato. I DN ser vi till exempel artiklar i ämnet den 5/7, 7/7, 13/7, liksom diskussionerna mellan Finlands och Sveriges statschefer bara veckor dessförinnan (19-20 juni).

Erik Helmerson skriver i sitt ledarinlägg:

“Ett av de fenomen som orsakade utredningen sägs vara det ”tysta” svenska närmandet till Nato som senast tagit sig uttryck i värdlandsavtalet. Var finns debatten? undrar författarna. Ett svar kan vara att den uteblivit eftersom svenskarna inte haft stort att invända. Det finns ännu ingen majoritet för ett medlemskap, men knappast heller mot ett närmande. Rysslands agerande under Putin ger skäl till oro och Nato uppfattas fullt rättvist som ett skydd.”

Ur detta perspektiv framstår tydligt ett orsakssamband mellan den icke-existerande bevakningen av Natokritiska röster eller representanter för andra alternativa ståndpunkter i svensk media, minst i den ledande nyhetsrapporteringen (DN, SvD, SVT och SR) och svensk opinion för Nato, som enligt mätningar i år har ökat.