Ekonomi, Mediebevakning

Dagens Nyheter & Jeremy Corbyn


Av Johanna Hedman

 

Den 15e augusti 2016 publicerar Dagens Nyheter en ledare med rubriken Labour ute i ödemarken. Föremål för redaktionens kritik är Jeremy Corbyn, partiledare för Labour. Kort sammanfattning av artikeln: den inleds med en överblick av tillståndet inom Labour (kaotiskt), sedan följer en beskrivning av Corbyn som politiker och hur han blev partiledare, och artikeln avslutas med att tala om kontrasten mellan radikala gräsrötter och regeringsansvar. Argumentationen i artikeln bygger på ett antal mer eller mindre explicita påståenden och antaganden som är intressanta att titta närmare på.

Han har inget till övers för marknadsekonomi eller Nato. Han står närmare palestinska Hamas än USA, och har alltid varit mer road av Venezuelas socialistiska äventyr än av den brittiska arbetarklassen.

Underförstått är att en politiker som inte har något till övers för marknadsekonomi eller Nato är en dålig politiker. Det som implicit kommuniceras är: tycker du inte som vi i de här frågorna bör din legitimitet som debattör ifrågasättas. Det är en infantil argumentationsteknik men vanlig både på vänster- och högerkanten.

Exakt vad DN:s redaktion menar med att stå närmare Hamas än USA är oklart – som om en politiker av nödvändighet måste stå nära någon av dem. Bättre hade varit att hålla sig till fakta: att Corbyn i ett uttalande kallade Hamas och Hezbollah för “friends” när han ville uppmuntra fredsprocessen, att han sedan kritiserades hårt för det, att han tog tillbaka ordvalet, att han är fortsatt kritiserad för det. Fakta. Utifrån det kan man välja hur stora växlar man vill dra på ordvalet.

__________________

Så Corbyn vann partiledarvalet överlägset. Parlamentsgruppen lufsade motvilligt med, ända till den ödesdigra folkomröstningen om EU-medlemskapet i juni. Labour stod officiellt för ett ja till unionen. Corbyn, som alltid betraktat den som en kapitalistisk komplott, lyfte knappt ett finger. Under kampanjen åkte han på semester i stället.

EU som en kapitalistisk komplott? Få skulle välja att uttrycka det så men att kritisera EU och kapitalism är varken ovanligt eller ogrundat. I  Demokrati eller kapitalism? : Europa i kris skriver en rad tyska forskare om förhållandet mellan marknadsrättvisa och social rättvisa. I “Europa i fällan” skriver Claus Offe, sociolog och statsvetare:

En sista motsättning gäller Europeiska centralbanken, EU-domstolen och EU-kommissionen, just de institutioner som mest påverkar människors vardag och samtidigt är underkastade minst demokratiska kontroll. De är helt avpolitiserade, står över dispyterna mellan partier och fattar sina beslut i majestätisk självständighet – oavsett om medborgarna, partierna och parlamenten är införstådda med besluten eller ej. Här finns en klyfta mellan politics och policy, mellan politisk kamp mellan åsikter och om makt å ena sidan och försök till strategisk problemlösning å den andra.

Corbyn delar samma slags perspektiv. Men han har trots allt uttryckt stöd för EU. I ett tal han höll i april sa han: “You cannot build a better world unless you engage with the world, build allies and deliver change. The EU, warts and all, has proved itself to be a crucial international framework to do that.”

Och i en intervju med The New Yorker säger Corbyn: “You actually have to run an economy for the benefit of people, not run for the benefit of hedge-fund managers.” Det är en åsikt som han delar med många.

__________________

De flesta europeiska partier lider av sjunkande medlemstal, till skillnad från Labour. I grunden bör interndemokrati bygga på att medlemmarna bestämmer. Samtidigt har ett parti som tappar kontakten med sin väljarbas och deras bekymmer ingen större framtid. Corbyn är mer intresserad av principer än av att vinna val, de nya medelklassaktivisterna ser sig som byggare av en social rörelse.

Fyra meningar men här ryms en hel världsbild.

Det går givetvis att kritisera Corbyn för att inte vara strategiskt skicklig, för att avvika för mycket från Labours partilinje eller för att underminera Labours chanser till att vinna val mot Tories. Det är kritik som ofta riktas mot Corbyn. Problemet är att DN:s redaktion inte ens kan tillstå att Corbyn har gjort en analys. Hur Corbyn är som politiker behöver inte ogiltiggöra hans politiska budskap. Och det politiska budskapet adresserar inte DN. Istället väljer redaktionen att framställa Corbyn som en märklig gubben i lådan som plötsligt hoppat ut och blivit omgiven av ett gäng världsfrånvända aktivister. Riktigt så enkelt är det inte.

I den akademiska rapporten “Journalistic Representations of Jeremy Corbyn in the British Press: From Watchdog to Attackdog” (2016) från London School of Economics (LSE) skriver forskarna Bert Cammaerts, Brooks DeCillia, João Magalhães och César Jimenez-Martínez:

In a democracy, we expect journalists to fulfill a set of roles. In the liberal tradition, the media are to fulfill the normative role of watchdog, holding decision-makers to account and highlighting abuses. However, at the same time, the media is also known to fulfill a collaborative role whereby media owners, editors and journalists align themselves with the interests of the establishment and the powers that be. As a result of this, leftwing parties and ideas have historically received a rough treatment in the UK.

Dagens Nyheter är inte unik i sin framställning av Jeremy Corbyn utan efterapar snarare det antagonistiska tonläge som blivit vanlig i den brittiska pressen när de skriver om Labours partiledare. Desto viktigare blir det att nyansera medierapporteringen.

__________________

Några siffror att förhålla sig till:

  • Enligt Oxfam äger 1% av världens befolkning mer än de övriga 99%. An Economy for the 1% by Oxfam.
  • I Storbritannien kostar en universitetsutbildning i genomsnitt cirka 11,987£. Det vill säga ungefär 124 839 kronor. Per år. För att ta en kandidatexamen (bachelor degree) behöver man i regel studera i 3 – 4 år. Vill man läsa en Masterexamen blir det ännu dyrare.
  • Snitthyrorna i centrala London låg enligt data sammanställd av den brittiska regeringen år 2015 på ungefär 1625£ (cirka 18 000 kronor). Till och med välbetalda bankmän tycker att det är för dyrt, skriver Reuters.

Det är ett axplock av de siffror som ligger bakom de sociala och ekonomiska orättvisorna som rörelsen bakom Corbyn reagerar på och vill göra någonting åt.

Den generation av unga som har vuxit upp med 11e september för näthinnorna, vuxit upp under Irakkriget, blivit vuxna under finanskrisen, belånat sig för resten av livet för att kunna ta en universitetsexamen bara för att sedan kliva rakt ut i arbetslösheten och bostadsbristen – den generationen har hittat mycket få politiker som de har ansett vara tillräckligt radikala för att lösa de strukturella problemen och orättvisorna som har blivit allt mer påtagliga. Det är samma generation som stått bakom Syriza i Grekland, Podemos i Spanien. Det var den här generationen som bidrog till Bernie Sanders framgångar i USA.

Det är mot den bakgrunden som man kan börja förstå fenomenet Corbyn. Det är större än personen Jeremy Corbyn. Och det är mycket större än enkla motpoler mellan höger och vänster som Dagens Nyheters ledarredaktion försöker konstruera och tvinga in skeendet i.

Forskarna på London School of Economics skriver:

The monitorial role in conjunction with a collaborative role towards the political establishment can also lead to journalistic transgressions whereby the watchdog becomes an attackdog blatantly delegitimising political actors that dare to challenge the status quo.

Nåde de politiker och aktivister som försöker utmana den rådande situationen. Man måste ju först och främst vinna val och ta regeringsansvar. För att uträtta vad är oklart.