Internationell politik, Publikationer, Rekonstruktion

Vad betyder säkerhet?

För drygt tjugo år sedan lanserades begreppet human security i FN:s Human Development Report. Sedan dess har en ström av akademiska arbeten gjorts på begreppet mänsklig säkerhet och det pågår en debatt om hur det kan definieras på ett sätt som gör det gångbart inom såväl fredsforskning som utrikes- och säkerhetspolitik. Men vad har definitionen av säkerhet för betydelse i praktiken? Och är mänsklig och gemensam säkerhet mer än bara ord?


Av Johanna Hedman

 

Enligt Nationalencyklopedin är säkerhet “i allmän betydelse resultatet av åtgärder eller egenskaper som minskar sannolikheten för att olyckor eller andra oönskade händelser skall inträffa”, och själva ordet betyder “tillstånd som inte innebär fara.” Säkerhetspolitiska analyser har däremot länge reducerat betydelsen av säkerhet till en stats territoriella integritet. Analyserna har vilat på grundantagandet att en säker stat innebär säkra medborgare. Och det staten och dess medborgare är säkra ifrån är militära angrepp. Det är inte direkt felaktigt men det är en begränsad syn på säkerhet. Dels finns det inga garantier för att en stat med en stark militärmakt värnar om sin befolknings säkerhet, dels är militära angrepp knappast det enda, eller ens det främsta, hotet som kan göra människors liv osäkra. Dessutom hamnar statslösa och flyktingar i ett slags vakuum i det här säkerhetsperspektivet eftersom det förutsätter att alla människor “tillhör” en stat som skyddar dem.

För drygt tjugo år sedan lanserades begreppet mänsklig säkerhet, human security, i FN:s Human Development Report som ett försök att fördjupa synen på säkerhet. Sedan dess har en ström av akademiska arbeten gjorts på begreppet mänsklig säkerhet och det pågår en debatt om hur det kan definieras på ett sätt som gör det gångbart inom såväl fredsforskning som utrikes- och säkerhetspolitik. Problemet med en alltför vid definition är att begreppet förlorar substans om det omfattar alla samhällsproblem; problemet med en alltför snäv definition är att det riskerar att leda till en övertro på att människors säkerhet kan garanteras med hjälp av militära medel.

I balansgången mellan en alltför snäv och en alltför vid definition finns det ett antal centrala aspekter som mänsklig säkerhet bygger på. Ytterst handlar det om att skifta fokus från staters territoriella säkerhet till människors säkerhet. Det betyder inte att statssäkerhet nödvändigtvis står i ett motsatsförhållande till mänsklig säkerhet – i regel är statssäkerhet en förutsättning för mänsklig säkerhet – men det innebär att säkerhetsproblem kan vidgas till att innefatta problem som fattigdom, klimatförändringar och våld. Problem som inte går att lösa genom att förlita sig på en stark militärmakt.

Rebecca Solnit diskuterar i texten A Rape a Minute, a Thousand Corpses a Year det faktum att trots att våldtäkter och annat våld mot framförallt kvinnor är så vanligt förekommande kategoriseras inte våldet som ett säkerhetsproblem. Ändå är det något som alla kvinnor, oavsett statstillhörighet, riskerar att utsättas för någon gång under sin livstid.

Länge har ett traditionellt säkerhetsperspektiv genomsyrat både den politiska och allmänna synen på säkerhet. Jämför exempelvis rapporteringen om den påstådda ubåtskränkningen hösten 2014 med rapporterna om våldtäkter och sexuella övergrepp på festivaler runt om i Sverige. Båda två anses vara problem men vilket betraktas som ett säkerhetsproblem? Våldtäkter och sexuella övergrepp diskuteras i termer av trygghet och otrygghet för kvinnor och flickor men ansvaret läggs på festivalarrangörerna, ordningsvakterna och poliserna. Det beskrivs inte som ett utbrett samhälleligt säkerhetsproblem för halva Sveriges befolkning utan snarare som ett “otrygghetsproblem” på festivaler. Den påstådda ryska ubåtskränkningen under hösten 2014 gav upphov till ett enormt medieuppbåd och det hela ansågs vara av högsta säkerhetspolitiska prioritet. Senare presenterade Försvarsmakten en rapport där det framgick att det viktigaste beviset för en rysk ubåt i svenska farvatten kommit från en svensk källa. Rapporterna om våldtäkter och sexuella övergrepp har inte haft samma chimära prägel.

Vi har vant oss vid att säkerhetsproblem implicerar att frågan ligger på Försvarsmaktens bord. Våldtäkter och sexuella övergrepp – som i bokstavlig mening utgör ett säkerhetsproblem för många människor dagligdags på ett sätt som “ubåtar” inte gör – betraktas inte som säkerhetsproblem därför att de faller inte inom Försvarsmaktens ansvarsområde. Oavsett vad man tycker om det påverkas vi av det traditionella säkerhetsperspektivet i så pass hög utsträckning att säkerhet ofta görs synonymt med militären.

Gemensam säkerhet

 

Om mänsklig säkerhet kortfattat kan sägas handla om att prioritera människors säkerhet kan gemensam säkerhet beskrivas som ytterligare ett lager av kritiska säkerhetsstudier. Oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor formulerade år 1982 några fundamentala principer som gemensam säkerhet utgår ifrån:

  • Alla nationer har legitim rätt till säkerhet.
  • Militär styrka är inte ett legitimt instrument för att lösa tvister mellan stater.
  • Det är nödvändigt med återhållsamhet i den nationella politikens uttryck.
  • Säkerhet kan inte uppnås genom militär överlägsenhet.
  • Rustningsreduktioner och kvalitativa rustningsbegränsningar är nödvändiga för den gemensamma säkerheten.

Ibland förvanskas innebörden av gemensam säkerhet i politiska debatter när det används för att beskriva militära samarbeten mellan länder som sedan länge är samarbetspartners och som knappast riskerar att hamna i militära konflikter med varandra. Men att gemensamt bygga säkerhet med länder som redan betraktas som samarbetspartners är bara en fördjupning av redan existerande former av samarbeten. Gemensam säkerhet innebär att man för en säkerhetspolitisk dialog med länder som skulle kunna bli ett militärt hot. Gemensam säkerhet byggs inte med länder som man redan är överens med; det byggs med de länder där friktion och spänningar kan eskalera till militära konflikter om det inte finns några forum eller samarbetsformer där problem kan lösas på diplomatisk väg.

Men i likhet med mänsklig säkerhet är inte gemensam säkerhet ett okomplicerat begrepp. För vad innebär legitim säkerhet och hur långt sträcker den sig? Vad betyder återhållsamhet i praktiken? Hur stora rustningsbegränsningar kan och bör man göra? Det finns inga enkla svar på de här frågorna men problemet ligger just nu inte så mycket i brist på svar utan frånvaro av en diskussion om de frågor som gemensam säkerhet ger upphov till.

Mänsklig och gemensam säkerhet: mer än bara ord?

 

Vad har definitionen av säkerhet för betydelse i praktiken? Medan säkerhets-forskare kan fastna i analyser av vad som säkerhetiseras (blir av säkerhets-politiskt intresse) kan politiker använda nya begrepp för att få gammal politik att låta ny. Varken det ena eller det andra leder till några reformer. Ord är makt men inte nödvändigtvis handling.

I de senaste årens Utrikesdeklarationer har den svenska regeringen tydligt anammat idén om mänsklig säkerhet, men frågan är om regeringen i praktiken driver en politik i enlighet med mänsklig säkerhet.

I Utrikesdeklarationen från 2016: “Vår tids ödesfråga – klimatet – utgör ett globalt säkerhetshot. Klimatförändringarna driver på krig, konflikter och fattigdom.” Klimatförändringar är ett hot mot vår säkerhet, konstateras det. Ändå valde den nuvarande regeringen att säga ja till försäljning av Vattenfalls tyska brunkol – totalt i strid med vad stora miljöorganisationer förordade som det enda rimliga för ett land som påstår sig arbeta för klimatet: att låta brunkolet stanna kvar i marken.

I Utrikesdeklarationen från 2015: “Försvaret för de mänskliga rättigheterna innefattar kampen mot att stater tar sig rätten att avrätta, tortera eller i strid med internationella normer fängsla människor.” Sverige säger sig kämpa mot att stater avrättar, torterar och ogrundat fängslar människor. Ändå exporterar Sverige vapen till länder som Saudiarabien och Pakistan. Länder som är okända för sina brott mot mänskliga rättigheter.

Det går knappast att förneka att begrepp som mänsklig och gemensam säkerhet kan användas för att lägga en förmildrande fernissa över politik som är allt annat än progressiv. Att uppfinna och använda nya begrepp är ingen garanti för att det som de representerar faktiskt implementeras. Men de är ändå viktiga verktyg. Ett sätt att ringa in problemen med traditionell säkerhet och formulera alternativ. De kan möjliggöra en analys och en politik som är långsiktig och förmår angripa problems grundorsaker istället för deras symptom. Våld, fattigdom, sociala ojämlikheter, svält, kriminalitet – inget av dessa problem hotar nödvändigtvis en stats territorium, men i längden kan de utgöra en grogrund för terrorism eller en friktionsyta mellan stater.

Samhället tar sådant som definieras som ett säkerhetsproblem på allvar, och det dikterar också till stor del var resurser investeras. Alltför stort fokus på en stats militära förmågor riskerar att direkt eller indirekt försumma människors välfärdsbehov. Höga militära utgifter och en militariserad utrikespolitik ökar spänningarna i världen genom kapprustning, och det militära slukar resurser som istället hade kunnat satsas på sjukvård, utbildning, förbättrad miljö, fredsbevarande arbete och civilförsvar.

Ett omdefinierat säkerhetsbegrepp implicerar en förskjutning av den säkerhetspolitiska debatten men framförallt en omfördelning av resurser. Det kan tyckas onödigt abstrakt att tala om vikten av omdefinitioner men i grunden bygger säkerhetspolitiska analyser på vad säkerhet ges för innebörd. Utan en rörelse bort från det traditionella säkerhetsperspektivet är det mycket svårt att inleda och genomföra ett seriöst nedrustningsarbete eller en nedtrappning av vapenexport. Båda reformerna förutsätter insikten att vapen och militära muskler i övermått inte bygger säkerhet utan snarare försämrar den.